Oksana Zabuzjko: Om världen nu bara, den här gången, kunde lyssna

Bild ur DN

 

Oksana Zabuzjko i DN:

Och nu, bakom den här glasväggen, kom ryska trupper alltså för att döda oss medan resten av världen såg på, på samma sätt som för hundra år sedan. Och världen har klentroget följt dramat och förlorat sig i gissningar: borde det inte finnas någonting som åtminstone delvis, på ett rationellt sätt, rättfärdigar ett sådant handlande? När allt kommer omkring känns ju ändå den ryska och i synnerhet den sovjetiska historien bekant, med ett otal kopplingar till omedelbart identifierbara bilder, medan det för Ukrainas del är betydligt klenare ställt med den varan. Och det är historieberättaren som drar det längsta strået – spelar ingen roll om historien är sann eller påhittad.

Det är den lärdomen vi har fått göra: att för en fri nation är överlevnadsstrategin faktiskt att tala och inte tiga. Dagens ukrainska litteratur kämpar för att sätta ord på det mest brännande ämne som går att föreställa sig: krigets verklighet. Och det är i denna kamp som vårt sekel gamla Atlantis, som en gång dränktes i blod, nu tränger upp genom ytan igen i all sin plågsamma, tragiska skönhet – med sina profeter och martyrer, sina döda genier och glömda hjältar, alla de som lägger ytterligare en dimension till de närbilder av historien som nu flimrar framför ögonen på oss i allt snabbare fart, med krav på nya dokumenteringar och porträtteringar. Det verkar som om ukrainarna, genom nyupptäckten av sin identitet under frihetskriget, äntligen har insett hur mycket de måste berätta för världen.

Om världen nu bara, den här gången, kunde lyssna.