Eva Ström: Jag såg ett träd

 

Eva Ströms diktsamling läser jag fortfarande. Det finns några fina enskildheter i den som jag gärna vill visa.

 

Dikten De nya krigen vrider sig runt de senaste årens aggressiva smitta. I diktens senare del läser jag:

 

”fönstren står öppna

i undersökningsrummet

kroppsvätskorna är alla smittsamma

en tår faller på min nakna handrygg

svetten dröjer

i styva märken

när droppen går genom tyget.”

 

Också dikten Global syntax rör sig i detta fält:

 

”Just nu fylls varje strand av förbrukade munskydd

och fiskarna sväljer allt som människan

i sin enfald tillverkat för att skydda sig själv.”

 

Bokens tema är träden. Men alldeles i närheten av träden finns sjukhusen och de munskyddsstinna vattnen.

 

När jag besökte Ortopeden i Hässleholm i torsdags och såg alla häckar och buskage fulla av munskydd tänkte jag på denna dikt. Läsningen fortskrider.

 

*

 

I judisk tradition är frågorna viktigare än svaren. Det lärde jag mig för fyrtio år sedan, eller mer.

 

När jag läser Eva Ströms diktsamling slår det mig att frågetecknen har sin särskilda plats i den. I dikten Ingenstans läser jag:

 

”Kan ruttnande tång bli guld?

Kommer presidenten hamna i fängelse?

Vad är det som gjort Navalnyj sjuk?”

 

Nog känner man de mycket kalla samtidsvindarna? Man skulle vilja fråga också vad som pågår i Rysslands gränsland, varför plötsligt Vlad är så hotad av Ukraina, denna nation som redan fått så mycket jord stulen.

Poesi som växer mitt i sin samtid blir aldrig otidsenlig. Just av det skälet.

 

I en annan dikt, I förskingringens tid, samlingens längsta dikt, finns det en fråga formulerad:

 

”Säg är det sant, att människorna levde nyss?”

 

Funnes inte speglarna, där vi kan möta oss själva varje morgon skulle vi tvivla.

 

När vi manas till den ena åtgärden efter den andra kan vi också med hennes bok konstatera att vi använder ”Guds handspritsdusch”.

 

 

*

 

I Askens väg läser jag om jordhärligheten som ”trädde ur psalmboken/och blev oupphörligt till i den blåsiga vinden”. 

 

Dikten fortsätter:

”och blev oupphörligt till i den blåsiga vinden

som sveper över Barums cikoriablommor.

Fjällmorgonen stack upp i Fjälkinge backe

där fåren strövade, betande och bräkande

på andra sidan den stora galgbacken

som aldrig tagits ur bruk.”

 

I Eva Ströms diktning är det lokala förankrat i en tidlös mytologi. Jag åker ofta förbi Barum där min vän Gunilla bodde. Fjälkinge backe ser jag från vägen till Bromölla.

 

Men Yggdrasil ser jag ju inte! Den berättelsen är ett historiskt stoff att plantera i dikten. Ja, trädplantering i boktitelns anda.

 

Liknande berättelser visar hon oss med Zeus, Hera och Farao. Medan ”den förgiftade mannen i Omsk” borde vara bekant för oss alla, just nu, också sedan.