Foto: Astrid Nydahl |
Vad är det
jag grubblar på när natten är svart? Ett försök att reda ut nystat av
grubblerier är meningslöst eftersom allt egentligen hänger ihop. Jag oroar mig
mycket för mina barnbarn. I mörka stunder tror jag mig veta vad som väntar dem.
Sedan tänds de inre lysrören och jag ser väldigt tydligt att det inte behövs
några mörka stunder för att framkalla den oron.
Sverige har aldrig varit en isolerad ö. Vi som föddes på 1950-talet, ja
egentligen hela den generation som föddes vid krigsslutet och ett tiotal år
framåt, växte upp i en magnifik trygghet. Vi promenerade varje söndag
med föräldrar och syskon. Vi var klädda i kortbyxor och höll mamma så fint i
handen när pappa tog bilder. Vi firade midsommar antingen på Augustenborgs torg
eller på Tallriken i Pildammsparken. Vi hade just avslutat våra lekar i
sandlådan på Sevedsplan. Ingenting visste eller anade vi om något som helst
annat. Det var som det var och vi var förmodligen lyckliga.
Det sprack i den muren. Men då var vi tonåringar. Omvärldskrigen sipprade in i
våra medvetanden. Omvärlden kom också till oss för att arbeta. Tyskarna kallade
dem Gastarbeiter och det förmodades då vara ett vackert ord. De var
gäster på tillfälligt besök för att arbeta. Till Sverige kom också sådana
människor. De arbetade i industrin landet runt.
I de etniska enklaverna har det utvecklats en
parallell, svart ekonomi. Officiellt arbetslösa är dessa människor fullt
upptagna med sitt. Pengar går från hand till hand. Skatteverket har de
ingenting med att göra. Det är den ena, väl så problematiska sidan av saken.
Den andra är att etniska enklaver blir samhällen i sig, parallella men helt
utanför det Sverige vi tror oss känna. Därför har också islamismen fått sådant
fäste. Därför gängkriminalitet och terrorism. Därför särkraven. Det är inte enbart att slippa
granater i Mosul eller Aleppo, det är också att etablera en annan ordning, en
som rättar sig efter sharia och det moralisk-religiösa system som aldrig skulle
vilja kompromissa med en sekulär, för oss andra självklar, samhällsmodell.
Jag tänker: När skedde det kvalitativa språnget ner i kaos? När blev mitt barndoms land ett helt annat? Vad är det som socialt och kulturellt avviker från det som var min barndoms Sverige? Allt jag grubblar på har sina svar. Jag lever med frågorna. De kommer dag och natt och jag känner inget som helst hopp inför framtiden. Tack och lov är min framtid kort. Men barnens är längre. Och barnbarnens är mycket lång.
1 kommentar:
Du menar antagligen att barnbarnens framtid blir, i bästa fall, lång i världen.
Om de skall växa upp som fria människor i Sverige är ju förvisso ej säkert...
Eller, för övrigt, ens överleva i sverige!
Skicka en kommentar