ESSÄ Nr 11-12. En critic öfver critiker

 

Sveriges vitalaste och seriösaste tidskrift har utkommit med ett dubbelnummer. Medverkar gör Roland Lysell, Helen Korpak, Leif Zern, Gunnar D Hansson,Lina Samuelsson, Maxim Grigoriev, Rebecka Kärde och Björn Ranelid

 

Och det är som alltid Emi-Simone Zawall som gör det möjligt. Texten allt kretsar kring den här gången är En critic öfver critiker från 1791, skriven av Thomas Thorild.

 

Det tar tid att läsa allt detta, vi talar om 144 textspäckade tidskriftsidor. Materialet har också en karaktär som gör läsningen svårare för mig. Men det ska jag inte orda om, det är tidskriftens innehåll som är det väsentliga. Där finns både det akademiska och det individualistiskt fria, det lite högtidliga och det alldeles osvärmiskt drabbande. Tre av inläggen tycker jag är de viktigaste och jag vill begränsa mig till att tala om dem. Det är Maxim Grigorievs En känslig kritiker, Björn Ranelids Författaren och konstnären som sina egna lagstiftare, och Gunnar D Hanssons Det engelska äventyret.

 

Att befinna sig i Grigorievs essä är att vistas i ett mycket syrerikt rum, där fönstren står och slår medan de friska tankarna cirklar runt läsandet. Läs detta:

 

”Folket är nu inte att förväxla med allmänheten. Allmänheten är den halvbildade, men per definition omdömeslösa grupp som faktiskt läser det som skrivs: den part i triangeln som smädas och förnekas. Folket är den formlösa, naturliga lera, per definition språklöst och i behov av språkrör. Ur dess frånvaro formar den intellektuelle, först författaren och sedan kritikern, sitt begärsobjekt. I takt med demokratiseringen blir folket allt mindre grupp och alltmer eteriskt, medan allmänheten blir alltmer folklig. Till sist upplöses de två i varandra: kvar står det nakna språkröret som inte längre talar för någon annan än sig själv och sin bultande empati.”

 

Grigoriev påpekar att vår samtids underhållning och konsumism saknades på Thorilds tid.

 

”Till den förmoderna litteraturens sedelärande funktion har man nu bara lagt till den underhållande.”

 

En sådan skarp blick på vår samtid, i ljuset av en förflutenhet och en annan litterär offentlighet, är förstås den stora behållningen av denna essä.

 

Men man kan säga att Björn Ranelid på samma sätt närmar sig Thorild genom att låta honom göra sällskap med Lars Vilks.

 

Ranelid har givit sin essä titeln Författaren och konstnären som sina egna lagstiftare. Den är ytterst delikat eftersom Vilks i texten står som en unik lagstiftare vid sitt Nimis (man bör här påpeka att Nimis ligger i mikronationen Ladonien, med egna regler för medborgarskap, val,  med många ministrar och en drottning, egen valuta och mycket annat, allt handgripliga uttryck för den vilkska fantasin och humorn).

 

”Hela Naturen i dess största och minsta form levde i Thorild. Det var en nåd för honom att födas och det var inte hans förtjänst. Glädjen över att kunna det som man kan är livets största sällhet. All tröst och allt hopp har sin grund däri.

Lars Vilks och Thomas Thorild följde sina egna lagar. Drivveden, plankorna och trädgrenarna blev bokstäver och incitament till ett konstverk. Båda herrarna grep om materialet som stod dem till buds och skapade ett verk som mottagarna kunde betrakta och tolka.”

 

Jag hade velat citera mer, eftersom Ranelids resonemang rymmer så många intressanta aspekter. Jag kände Lars Vilks och är säker på att han skulle ha blivit glad att läsa texten just i Essä.

 

Gunnar D Hansson citerar Thorild i några drabbande rader: ”Svenska folket vaknar icke på denna sida domen; om det vaknar , är det enligt historien, likasom det sofve.”

 

Hanssons essä kretsar kring Thorilds engelska äventyr 1788-1790, då han sökte ”reformera den engelska vitterheten och styrelseskicket.” Men som Hansson konstaterar ville inte engelsmännen lyssna ”till den snillrike svensken som tog deras rigida klassamhälle i upptuktelse.”

 

Ett brev finns bevarat från hans engelska vistelse, det är allt och det handlar om sjösjuka.

 

Men en notisbok med blandat material röjer i alla fall hans relation till Kellgren.

 

En mig närstående människa sa för en tid sedan: ”Att vi inte har något litteraturkritik i pressen att tala om, beror ytterst på att vi saknar verklig litteratur i vårt land.”