Anders Björnsson: Tid och tanke. Impressioner, distraktioner

Bokens omslag är gjort av Björnssons son Adam Ulveson (1990)

 

Som av det godaste vin, den vackraste cellosonat, den trognaste och mest tillgivna hunden eller den varmaste svenska sommarvinden – ungefär så påverkas jag av Anders Björnssons språk. Det är inte ett försök att vara pretentiös från min sida. Det är inte heller ett försök att slippa lindrigt undan. Men när jag de senaste dagarna har läst Tid och tanke. Impressioner, distraktioner ser jag hur lätt och självklart han får det att verka. Och så är det precis tvärtom. Det är naturligtvis allt annat än lätt eller självklart.

 

Jag vet att Anders Björnsson skriver för hand. Jag vet att han spelar piano. Det är med en sådan hand texterna framkallas. Bestämt men också trevande. Varför trevande? För att den rätta tonen – kanske också de rätta orden – ska uppstå.

 

I boken är det kortheten som premieras. Den skulle ha kommit ut på hans 70-årsdag i höstas, men kommer av olika skäl först nu. Kortheten har alltså parats med långsamheten, med en utdragen väntan. Det tycks inte bekomma honom.

 

Kortheten kan vara en uppmaning: ”Slå vakt om ditt utanförskap!”, den kan vara en notis: ”En enda bok har han slängt, berättade Alberto Manguel för mig: Bret Easton Ellis American Psycho. Den var för pervers, människofientlig. Hans mentor Jorge Luis Borges slängde nästan alla böcker han fick.” 

 

Den kan också vara en eftertanke: 

"Minns du, vi planterade träd

Många sorter skulle det vara. För evigheten

Det hände att vi förtog oss -

annat som skulle göras blev liggande

Träden gick före allt

Det var våra egna rötter som tog skada"

 

Men kanske ännu viktigare är den fjärilslätthet många av texterna visar. Då uppstår ibland också en fin, melankolisk ton:

 

”Vissnad vit amaryllis, sorgsen, missfärgad

En snöflinga lägger sig på fönsterblecket

Ljuset återvänder. Snart blir det barmark

Varsamt går jag fram till cd-skåpet,

Mattan glider, på parketten askan av en kubansk cigarr”

 

Och på tal om hans språk, låt mig i sin helhet citera bokens sista text. Den heter kort och gott M.

 

”Det finns föremål så dyrbara

att de inte kan ersättas

De saknar ett pris

eftersom de är ovärderliga

Sådan är du, min vän,

sådant det språk

som vi omhuldar och

som håller oss samman”

 

Det är ytterst välgörande att läsa Anders Björnsson.

*

Boken är ett privattryck i 99 onumrerade exemplar.