Per Erik Wahlund i ny urvalsvolym

Foto: Astrid Nydahl

Per Erik Wahlund: Lekverk. Essäer och kritik i urval. Urval och inledning av Per Wästberg. Textredigering, kommentarer och ordförklaringar av Stina Otterberg (Atlantis förlag, Svenska klassiker utgivna av Svenska Akademien).

Är han bekant, Per Erik Wahlund? Nej, han skrev varken deckare eller heminredningsböcker. Nej, han brukar inte ens postumt synas i televisionens så kallade ”kulturprogram” (han kunde rentav ge uttryck för tanken att han var bojkottad i den litterära offentligheten). Fast finns det kanske ändå en liten chans att han smyger in i några radioprogram nu när Svenska Akademien tagit med honom i sin klassikerutgivning? Osvuret är bäst.

Wahlund (1923-2009) var son till ett kammarrättsråd som dog när pojken var bara två år. Ensam kvar blev han med sin bror och modern som var av ungersk börd. Det fanns inga barnböcker i hemmet, så den unge Per Erik läste istället Dante, Topelius och Strindberg. Läskunskaperna besatt han redan som fyraåring.

Hans essäer presenteras elegant och medryckande i en längre inledning av Per Wästberg i urvalsvolymen Lekverk. Den innehåller huvudsakligen essäer, men också en avdelning teaterkritik. Den senare gör mig glatt häpen, av det enkla skälet att jag aldrig läst något liknande, varken i kvalitet eller politisk klarsyn. Hans avrättningar av Arabal (Arkitekten och kejsaren av Assyrien, Malmö, 1968) och Lars Forssell (Borgaren och Marx, Stockholm 1970) är så skarpa att man önskar att sådana texter kommit att läsas tidigare i livet. Det enkla skälet till det är att Wahlund här påminner mig om att det fanns något annat än den för mig så självklara och bekanta vänsteristiska revolutionsromantiken de där sägenomsusade åren.

Som essäist spände Wahlund över ett brett fält. Det kunde handla om resor, matlagningskonst och fiske. Wästberg:

De avgörande stationerna på hans väg genom tillvaron? Hustrun, skärgårdsön, Uppsalas omgivningar (Läby bro) mer än staden själv, London, Japan… På ett inre plan en resa mellan aktivt skapande och forskande och en passiviserande (fast till sin formulering stridslysten) resignation. Dock lyckades han alltid hålla sig nära ord med innebörd och vikt. Orden ser jag som den välvilliga sidan av hans öde, den han växte med och där hans rörelse mot allt större medvetenhet och klarsyn urskildes.

Jag fäster mig vid hans engelska essäer, oavsett om de befinner sig i London eller helt bortom huvudstadens näst intill reservatliknande undantag.

I essän Mer engelsk än en kopp te heter det:

Det måhända mest utmärkande för en anglofil är att han så småningom fylls av en nationalism som överträffar de flesta äktfödda engelsmäns; ingen vinnlägger sig som han om det sätt att vara som av sympatisörer som A.L. Rowse kallas the English spirit och av belackare som Angus Wilson Anglo-saxon attitudes. Blir anglofilen fascinerad av London – och det kan han knappast undgå – lär han sig på häpnadsväckande kort tid känna staden mer ingående än flertalet infödda londonbor och uttalar sig ofta med entusiasm och sakkunskap om någon undangömd sevärdhet eller avsides belägen kvartersrestaurang, som den i en annan stadsdel bosatt varken har påträffat eller hört talas om. Och kastar han sig över den engelska litteraturen, fastnar han gärna för de smärre snillen som engelsmän i gemen åsidosätter – av den enkla anledningen att det finns så många större skalder, dramatiker och romanförfattare att hålla reda på.

När jag läser Wahlund går tankarna ofta till hans kollegor i samma generation. Det är på något sätt självklart att tänka Jolo, Pär Rådström, Slas, Alvar Alsterdal. Ändå är ju tonen hans alldeles egen. Kanske handlar associationerna mycket om förmågan att vara lokal och internationell på samma självklara sätt.

Per Erik Wahlund (bild ur
Svenskt översättarlexikon)

Vem kan skriva om fiske ( Stenbiten och dess ”odisputabla sällsynthet i våra nejder"), Bellman, kyckling på gammalt vis (”skulle vara slaktade samma morgon”), skärgården, byliv som gäst i Stadt-Schlining i sydligaste Burgenland, eller ”de glömdas kyrkogård” i London, så som Wahlund gör i detta urvals essäer? Det är en stor glädje och en uppenbart viktig påminnelse att läsa dem, också därför att det i påminnelsen föds en större och nödvändig likgiltighet inför det mesta av vad förlagen idag finner angeläget att publicera. En tacksamhetens tanke till Svenska Akademien, Per Wästberg och förlaget Atlantis för detta.

Jag rekommenderar för läsning också Mats Gellerfelts runa i Svenska Dagbladet när Wahlund gått bort. Det var just i Svenskan som Wahlund - med stigande vantrivsel - skrev sin kritik.