Vuxna människor - möjliga i en infantil kultur?

Romantisk promenad i Cardiff Bay. Bara för tonåringar? Foto: Astrid Nydahl

Är en mäktig människa automatiskt en vuxen människa? Det borde väl vara så, tänker jag. Ett barn eller en tonåring med makt är ändå en bild av farligheter eftersom vi förväntas vara en smulare klokare och mer ansvarstagande som vuxna. Jag läser om Vita huset, Trumps administration och några synpunkter från James Mann (The New York Review of Books):

The timeworn metaphor has been used and reused ever since the earliest days of the Trump era, when Donald Trump was first putting together his cabinet. On December 4, after he named James Mattis to be his defense secretary, the website Politico asserted that “there’s finally an adult in the room.” In January, as Rex Tillerson was being confirmed as secretary of state, Bob Corker, chairman of the Senate Foreign Relations Committee, told his colleagues, “To me, Mr. Tillerson is an adult who’s been around.” In February, during Trump’s first visit to Mexico, the Financial Times quoted one source as saying that Tillerson and John Kelly (then secretary of homeland security) “represent the adult wing of the new regime.”

Är då vår tidsepok vuxen eller lider vi av infantila kultur- och civilisationsdrag? Kanske är det frågan som först borde besvaras. Men jag säger ändå att det som sagts/skrivits om bland annat Tillerson är sådant jag nog instämt i. Men jag är mycket medveten om att det beror på att Tillerson som varje bildad och erfaren man så skulle framstå i Trumps sällskap.

De infantila dragen blir allt mer framträdande i västerlandet. Man kan utan minsta tveksamhet kalla dem för den civilisatoriska nedgångens tydligaste karaktärsdrag. Denna infantilitet yttrar sig konkret bl.a. i att fullvuxna, ja också åldrande, människor klär, uppför, beter sig som tonåringar. Populärkulturen har helt invaderat och ockuperat vuxenvärlden. Dess negativa betydelse kan också hänföras till det faktum att det inte endast sker i privatlivet utan också, och kanske framför allt, i allt det som är våra offentliga liv. På gator och torg, i olika medier, i arbetslivet – överallt beter sig den vuxna människan infantilt.

Det infantila är kanske den enskilt starkaste orsaken till att jag saknar varje antydan till optimism. Jag tror inte att man kan vrida några klockor tillbaka, inte ens de metaforiska (trodde jag det skulle jag kanske vara politiker). Det finns inga sådana möjligheter, vare sig demografiskt eller kulturellt, vare sig "religiöst" eller ideologiskt. Västerlandet går sjungande mot sin undergång. Att argumentera är därför en situationens meningslöshet. Att diskutera seriösa ting på politikens, kulturens och historiens områden är inte bara meninglöst, det är kontraproduktivt och självdestruktivt i den meningen att sådana försök bara leder till ännu djupare pessimism.

Men vuxna i Vita huset då? Jag lämnar den diskussionen till människor som lever i tron att Trump är svaret på samtidens katastrofala frågor. Det är de som blivit svaret skyldiga, inte jag som ifrågasätter saken.