Foto: Astrid Nydahl |
Det var, det vet många av er, en märklig upplevelse att få sitt medfödda öga utbytt mot ett konstgjort. Nå, inte hela ögat. Men en grå starr-operation var det. Eftersom jag är diabetiker väntar nu fem veckor med antiinflammatoriska droppar fyra gånger och dagen. Därefter ny undersökning.
Detta är Sverige. Detta är välfärden! Ja, så vill jag ropa och sjunga. Och så vet jag att alltsammans är hotat. Vi lever under förstörelsens och nihilismens angrepp på just den svenska välfärden. Den massiva inflyttningen ökar trycket, inte minst på den organisation som långt ifrån är byggd för att klara 150.000 nya människor varje år (och som sannerligen inte heller är skapad för att hela jordens befolkning fritt ska ha tillgång till den).
Sjuksköterskan sa efter operationen att jag nu kunde tycka att vissa människor var lila, andra blå eller gula. "Det är väl det som kallas mångfald" sa jag och tänkte en hädisk tanke. Hon brast ut i gapskratt och jag hade gett tusen kronor för hennes tankar.
Finns välfärden ens kvar? Som folkhem är vi blott ett minne. Men det som alltjämt fungerar ger mig en känsla av självklarhet och privilegium i en sällsam kombination. Det är trots allt ett resultat av föregående generationers hårda arbete. Vår egen generation har också i hög grad bidragit.
Tacksamheten dominerar. Det gör den varje gång sjukvården bistår mig. Behovet har sannerligen inte minskat med åren. Nu ska jag invänta en dag då ingenting längre är lila och synen är tillbaka som en vardaglighet. Under tiden pågår arbetet med nya boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.