 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Skulle jag bara se på och tiga? Nej, jag gjorde det inte då och jag tänker inte göra det nu.
 |
| Böckerna jag gav ut på Studiekamratens förlag under det bosniska kriget |
Den etniska rensning som framför allt den serbiska och bosnienserbiska folken från det forna Jugoslavien bedrev i Bosnien glömmer vi inte. Vi får inte glömma. Det var inte i traditionell mening något inbördeskrig. Det var ett krig riktat mot den bosnisk-hercegovinska nationens fortbestånd, utfört av en serbisk, senare också en kroatisk, femtekolonn, riktat mot en fredlig samlevnad som skapats under Tito-epoken. Världen kallade de våldtagna, fördrivna och mördade för "bosniska muslimer". De kallade sig själva för bosniaker. Islam var blott för en minoritet av prioritet. Liksom andra Balkanfolk glömde bosnierna bort det som varit förbjudit under de många och långa diktaturåren, nämligen just religionen. De flesta individer jag känner från Bosnien, Kosova och Albanien är inte mer "muslimer" än medelsvensken är "kristen". Det var t.ex. populärt att i Albanien säga att den enda religion som fanns var "albanismen".
Skulle jag alltså ha tigit inför de brott som begicks framför världens ögon? Skulle jag ha instämt i de primitiva ropen på mord och förintelse för att offren var "muslimer"? Svaret ger sig själv.
Nu sker samma sak i Burma. Det anmärkningsvärda är att landet - i alla fall formellt och i hög grad - styrs av fredspristagaren Aung San Suu Kyi. Medan snart mer än trehundra tusen rohingyas flytt in i grannlandet ekar tystnaden från hennes kansli. Hon talar om att "ha tålamod", och att de flyende i själva verket är muslimska terrorister. Det där är propagandistiskt nys som får mig att må illa. Konflikten är gammal. Nu är situationen däremot akut och mycket svårhanterlig.
Landets militär säger att Arakan Rohingya Salvation Army (vars mål är att skapa ett muslimskt Burma, så ha inga illusioner om dem, de är islamister och jihadister) ligger bakom en lång rad - med all säkerhet just jihadistiska - attentat mot polisposteringar, FN å sin sida säger att upp emot ett tusental människor, civila, dödats av militären. Är det dessa civila, oavsett vilken religion de sägs tillhöra, vi ska försöka uppmärksamma, eller ska vi instämma i den tystnad Suu Kyi proklamerat och därmed ge den så kallade "frälsningsarmén" fler argument?
Burmas militär har varit osedvanligt grym och brutal under lång tid och därtill med envåldshärskarens hela arsenal hållit landet nere i mörker och elände. Vem kan tro att de plötsligt bedriver någon sorts demokratiskt ordningsarbete? En viktig beståndsdel i det som nu sker är att rohingyas är statslösa och av buddisterna betraktas som "illegala invandrare". Är det ett argument för att buddistmunkar plötsligt släpper lös en mordisk drift som inte står militären efter?
Det är bara att erkänna att vi västerlänningar haft väldigt dåliga kunskaper om motsättningarna mellan buddisterna och muslimerna i detta land. Det kan delvis förklaras med att landet så länge varit en helt sluten militär diktatur. Diktaturen har fått sina sprickor. Suu Kyi framstod inte bara som en symbol utan som ett verkligt alternativ. Allt det ligger i grus och aska. Om hon fortsätter att spela detta spel kommer hon att sluta i ett av världens mest tragiska gallerier, det över krigsförbrytare.
"Din tystnad är ett alltför högt pris" sa Desmond Tutu.
Vill man fördjupa sig ytterligare i detta skeende kan man med fördel läsa en artikel jag fick av läsaren Björn. Den finns här, och handlar om "Pawns In An Anglo-Chinese Proxy War Fought By Saudi Jihadists". Att jag länkar till den beror uteslutande på att jag förespråkar bred och djup bildning, inte behöver jag dela alla uppfattningar om det ena eller andra för att tänka så. Läs alltså gärna vad artikeln har att förmedla.
Imorgon bitti opererar jag första ögat. Men jag ville ha sagt det här innan dess. Nu är det sagt.
Min nya bok kan du läsa om här, och förhandsbeställa med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
