Edward Abbey: Desert Solitaire

Foto: Astrid Nydahl

”Fattigdomen är ett tillstånd vars dygd heter storsinthet.” (Albert Camus, ur Anteckningar 1942 – 1951, i översättning av Anders Bodegård).

Min vän Per Helge är en kännare av nordamerikansk poesi och filosofi. Hans vandringar i litteraturen och rent fysiska färder i geografin, från kust till kust, har skänkt honom ett överdåd av litterära skatter att ta med hem till Sverige. Per letar upp det som finns ute i det stora landet, det som för det mesta inte funnit vägen till den postmoderna kultureliten i New York eller Stockholm, och framför allt inte till lastpallsstaplarna på varuhusen i Europa. Hans bok Mellan Prärien och Evigheten är ett av flera exempel på hur han, vid sidan av översättningar av nordamerikanska poeter, sprider och förmedlar det han upptäckt.

Jag har varit så privilegierad att jag fått smakprov från skatterna. Han har tipsat om enskilda böcker och hela författarskap, och en del har jag köpt hem. Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness fick jag av honom i julklapp 2008, ett vackert tummat och gulnat pocketband som säkert studerats flitigt av någon tidigare ägare.

Jag tyckte så mycket om den att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.

Jag hade förstås inte behövt några pressröster för att förstå att jag här hade några hundra sidor guldkorn. Det räckte att Per hade rekommenderat honom och jag funnit det jag snusat lite på tillräckligt tungt för att jag skulle ägna honom seriös läsning. Det är ju så många som i dag blir jämförda med Thoreau - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.

Det finns två sidor hos Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt.

När två människor bildar en organisation går det bara en kort tid innan de delat sig i två fraktioner som bildar var sin ny organisation. Det är ingen tillfällighet att små folk som judarna och albanerna har ordvitsar om det förhållandet. Jag vägrar inlemma mig i sådant. Mina sex årtionden på jorden har fått mig att se det fåfänga i varje sådant försök, politiskt eller ej.

När jag en dag i stark motvind cyklade till Kristianstad kände jag hur pendelrörelsen grep mig. Ensam utmed fälten fick jag nästan för mig att sjunga, så skönt det var. När jag kedjade fast min cykel inne i centrum var det med en känsla av misstro. Korvgrillande idrottsföreningar har jag fått nog av, skrålande gatumusikanter med. Att min förra cykel stals finns i mitt medvetande hela tiden. Inga långa rundor utan cykeln inom synhåll.

Jag uträttade mina ärenden, köpte två croissanter och två frallor, drack en halv flaska vatten och cyklade hemåt igen. I höjd med Centralsjukhuset tog jag av inåt baksidan och vidare genom koloniområdet där de små stugorna lyser i försommarsolen. Hela vägen längs med de nakna fälten kom sången tillbaka till mig. Den gör det när spektaklen inte hörs eller syns. Den inre sången kräver en mild vind och vajande buskage.

Hemkommen tog jag fram Abbey. Jag fäste mig redan vid förordets avslutande meningar där han understryker att boken inte ska misstas för något slags reseguide, för att sedan citera Neruda:

Give me silence, water, hope

Give me struggle, iron, volcanoes

När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans. Det är en enda mänsklig röst som talar till mig, inte ett kollektiv.

Dagböcker är alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Han kan leda tankarna till snuskgubben Bukowski, men hos Abbey finns ett filosofiskt djup. Ändå får man se en man som dricker hårt, sviker kvinnor och beter sig rätt så illa. Men det som intresserar mig är hur han som författare förhåller sig till den industriellt fungerande kulturvärlden.

Den 22 mars 1988 skriver han:

“Till Denver nästa vecka för uppläsning, talk show, intervjuer och mottagningar – hela denna trista och motbjudande fars av den publika författaren. Varför deltar jag i detta nonsens? Fåfänga. Pengar. Men är det värt det? Nej. Jag svär att detta är sista gången. Trötthet. Utmattning. Jag är hjärtligt trött på att skriva, sätta, redigera, recensera – hela denna korrumperade och ruttna litterära värld.”

Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:

“Vilket fegt och ryggradslöst pack ni är (….) ni litteraturens uslingar!”

När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:

“Det är bättre att skriva sanningen för en liten publik än att komma med lögner till den stora.”

Det är just den vägen jag själv vandrat, först utan att ens ha reflekterat över det och sedan allt mer medvetet. Att vara så sann som möjligt i det skrivna och publicerade är viktigast av allt, också när det innebär att jag som författare blir stämplad som olika typer av fiende. Jag som en gång i tiden uppmanades att åka till Sibirien kallas i dag högerextremist. Att bli det man själv föraktar i andra människors ögon är först tungt. Sedan tar realismen över och man inser att just de stämplarna är priset man betalar för att vara sann. Då finns det inte längre någonstans att gömma sig. Om det finns mer att säga vet jag inte. Det enda jag verkligen vet är att tvivlet ansätter mig allt oftare, allt starkare, i takt med att jag fördjupar mig i forna tiders kontroversiella författarskap och enskilda verk. Det som överlever är ju inte stämplarna som sattes på dem utan på det de verkligen tänkte och skrev.