tisdag 18 juli 2017

"Natten är inte längre min" - läs Katerina Janouch

Foto: Astrid Nydahl

Skälet är enkelt: hon är en medialt omskriven och tidigare omsusad person som på senare år lagt om kursen till en betydligt viktigare och inspirerande hållning. Hon har inga behov av att vara till lags. Hon ställer sig utanför den mediala och politiska mångkulturideologin. Därmed kan hon också yttra saker som alltför många är rädda att ens viska om. När hon och Peter Stormare började skriva i Nyheter idag tog det fyr, det "får man inte göra". Men hon har skinn på näsan, som den dotter hon är till den gamle tjeckiske reformsocialistiske motståndsmannen, Charta 77 - aktivisten, František Janouch, som levde i svensk exil. Katerina skriver i sin blogg om det som pågår i Sverige på våldtäkternas och de sexuella övergreppens område. Så här konkret och drabbande kan det vara, också för henne:
Den här eftermiddagen blev dock annorlunda. Jag hade kommit in under en bro, inte en människa syntes till. Då ser jag dem. Sex stycken unga män, klädda i luvtröjor, jeans, troligen av afghanskt ursprung, de har en orolig aura kring sig. De kommer emot mig på grusvägen, jag ser dem innan de hinner se mig. Hjärtat åker upp i halsgropen. Ja, jag blir rädd, jag gillar inte att se dem mitt bland grönskan, för mig som ensam kvinna skapar de en känsla av hot med en gång. Adrenalinet kickar in. Jag scannar snabbt av omgivningen. Kalkylerar. Ska jag fortsätta rakt fram och möta dem? Ingen annan syns till och ovanför oss brusar trafiken på Essingeleden. Om de skulle få för sig något finns här ingen som kan hjälpa mig, och även om någon ensam tant med hund kom gående skulle hon knappast bussa pudeln på dessa storväxta gossar. Nej, jag tar inte risken. Snabbt kilar jag åt sidan, skyndar på stegen. Jag vet att jag är chanslös om denna grupp män skulle få för sig något, och ett experimenterande med mig själv som insats har jag ingen lust med. Tänk om de är uttråkade? Påtända? Kanske både och? Eller bara vill ha min mobil?
Detta är förstås vad som kunde kallas en väldigt vardaglig beskrivning av det nya Sverige med allt vad det innebär av rädsla, motsättningar, konflikter och tragedier till applåder från ett stort segment av svenska folket som lever kvar i en förnekelse och blindhet som förundrar mig. Men det hon skriver på slutet är något annat, det är en politisk insikt:
Kom inte och säg att det alltid varit så. Natten har varit min en gång i tiden, men det är den inte längre. Jag byter om från högklackat till gympaskor, dem kan jag springa i om jag blir jagad, och jag försöker att inte bli alltför uppgiven när jag reflekterar över min nya verklighet. Nej, natten är inte längre min.
Hennes sista ord, en retorisk fråga jag själv ofta ställer mig och som kanske varje människa som förlorat natten ställer sig: Kan den någonsin bli det igen, här i Sverige?

Inga kommentarer: