Lars Vilks Rondellhund 10 år

Fabritius med rondellhund. Målning av Vilks

”Den här idén att jag skulle ge mig på en svag folkgrupp är ju märklig. Vad är det för beskrivning? Det handlar ju om ett religiöst och politiskt system som bärs upp av ett antal stater med utlöpare och bidrag. En otroligt diversifierad värld. Och folk utropar den till svag! Det har ju ingen relevans.”

(Lars Vilks i Sydsvenskan, 15 maj 2016)

Det är där man bör börja. Att Lars Vilks tecknade rondellhund fick som följd upploppen, dödshoten och därtill det väpnade angreppet i Köpenhamn ter sig vid en första anblick som både absurt och märkvärdigt. Vad kan en teckning göra mot en världsreligion som innebär underkastelse och tillbedjan av fiktiva profeter och gudar? 

Förklaringen ligger i det Vilks säger: världens muslimer kräver lydnad också av icke-muslimerna. Petar man på någon svag punkt i denna ålderdomliga och rigida religion blir man genast en fiende som ska nedkämpas. Vilks är inte ensam om att ha utpekats som en sådan fiende. Vi vet vem de andra är, de finns såväl i västerlandet som i islamstyrda nationer. Fatworna osar av helvetiska eldar som har det gemensamt att de anstränger sig hårt för att döda.

Att påminna om rondellhunden vid ett tioårsjubileum är bara meningsfullt om man diskuterar den politiska och religiösa kontexten. Jag kommer därför här att avstå från att kommentera de olika händelser som ägt rum under åren.

Norman Rockwell och rondellhunden.
Olja på papper av Lars Vilks.

Bland islamkritiker finns det här i Skandinavien två skolor. En är oförsonlig och vill också angripa journalister och andra som skriver om Vilks verk. En sådan ofta utskälld är Niklas Orrenius som skrivit en mycket bra bok i ämnet. Men han sätter in Vilks i ett ”svenskt” sammanhang och visar hur saker hänger samman. Därmed blir han omöjlig bland de oförsonliga. Man kunde säga att Orrenius bok i flera avseenden berör också denna problematik. En politisk strävan efter "renhet" är alltid förödande. Att stå islamismen emot låter sig bara göras om man noga begrundar varför man gör det, och i vilka sociala och kulturella idétraditioner man själv är förankrad.

Den andra skolan förhåller sig en smula öppnare till problematiken. Hur ska islams politiska gren, islamismen, och dess våldsdåd kunna bekämpas om vi låser in oss i respektive ideologiska rum? Ett öppet, demokratiskt samhälle, måste istället se var allianser kan byggas för att stå dem emot. Betydelsen av Lars Vilks verk ligger i att han med några enkla teckningar får dessa mörka krafter att avslöja sig själva. Deras hat, fatwor och våld visar på hur orimlig islam är också i vår del av världen. Den vill inte diskutera. Den fattar beslut och agerar utifrån dem. Islam är, liksom andra totalitära ideologier, ett slutet tankesystem. 

Enda användbara strategi mot den måste först syfta till att befria Vilks från skuld. Han har inte gjort sig skyldig till något brott. Konstnären och fotografen Elisabeth Olsson Wallin skrev om honom: "Konstnären Vilks har gjort många teckningar där han häcklar olika religioner. Där känner jag mig som en syster till honom. En konstnärssyster som vet hur viktigt det är att ifrågasätta religioner och auktoriteter." 

Och hon ställer frågan: ”Var är stödet till Lars Vilks?” Jag vågar hävda att en liknande teckning riktad mot katolicismen på 1970-talet hade passerat som ett alldeles oansenligt och samtida modernt inlägg. Vi vet också att kristendomen under mycket lång tid utsatts för kritik, satir, häcklande och annat, utan att det betraktats av någon enskild kristen som ett brott man måste dö för. Det har varit det normala i våra liv. Förnuft (och privat gudstro om man vill det) mot organiserad gudstro i kyrkor och församlingar, eller en modern relation till kunskaper mot kvardröjande vidskepelse kunde det ha kallats. Eller bara sekularisering. Islams ankomst till oss ändrade allt detta. Plötsligt tvingades vi ånyo att "ta hänsyn", "respektera" och underkasta oss en religion i våra vardagsliv. Vi som vägrat kallas främlingsfientliga eller rasister. Rationella argument är verkningslösa i detta nygamla samhällsklimat och den lilla teckningen får agera byracka med sjukdomar för den politiska korrekta delen av Sverige. 

Sedan 2007, då rondellhunden blev en het potatis för konstvärlden, har det hänt så oerhört mycket som komplicerat islams relation till friheten. IS har klivit fram som en mordmaskin ur krigsfronterna. Även om IS senare lidit stora nederlag har organisationen starka fästen i Europa. Krigen i Irak och Syrien har också förändrat spelplanen, inte minst för de stora folkvandringar som de utlöst. Sveriges roll är som alltid extrem eftersom mottagandet här varit avsevärt mycket större än andra länders, Tyskland undantaget, och därmed har också antalet islamister här ökat radikalt. SÄPO:s senaste uppskattning är att de idag är runt tretusen personer.

Rondellhund och Ghirlandaio, olja på papper av Lars Vilks

Ett fritt konst- och kulturliv kan inte i längden samleva med en totalitär och sluten ideologi. Ju mer den senare vinner anhängare, desto mindre blir den fria sfären. Vi ser det redan på grundläggande områden som skolor, bibliotek, simhallar och annat.

För mig som författare är Lars Vilks en förebild, både i sitt framhärdande som konstnär och som drabbad och inlåst av islams vrede. Han hävdar konstens frihet. Han vägrar skriva under några politiska bekännelser. ”Folk vill avkräva mig en trosbekännelse. Sånt är det värsta jag vet!”

Så uttryckte han sig i den ovan citerade Sydsvenskan-intervjun. Det är rätten att slippa trosbekännelser – i såväl politisk som religiös mening – som man måste hävda, för såväl Vilks som andra. Skillnaden mellan Vilks och oss andra måste dock alltid framhävas: han har betalat det högsta priset, tvingats avstå från livet som en fri man för att alltid leva på hemlig ort med livvakter dygnet runt. Så kan livet se ut i det nya Sverige, och i den nya Europa. För varje dag som går blir det allt tydligare. Rondellhunden har varit med under de senaste tio åren, då motsättningarna och konflikterna blivit allt mer uttalade och tydliga. Rondellhunden kommer förstås att följa oss på vägen de närmaste tio åren också, då motsatsen till frihet och sekulära villkor kommer att intensifieras.

Jag har publicerat ett stort antal texter om Vilks här i bloggen. Med hans namn inskrivet i sökfunktionen kan man finna dem alla. Jag vill här bara nämna två av dem från senare tid: Lars Vilks 70 år, och Om Lars Vilks och höjd belöning för att mörda honom.