Vad hade Tollarp i Skåne med Förintelsen att göra?

Midsommar i Skåne. Foto: Astrid Nydahl

”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland." (Hermann Göring, 12 november 1938).

Jag var okunnig om att det nazistiska Tysklands folkmord på Europas judar hade en liten tråd av förbindelse med skånska Tollarp. Men av Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar har jag lärt mig mycket om hur denna förbindelse ser ut. Annars är detta boken som redan före sin utgivning fick starkt medialjus på sig, därför att Åsbrink gjorde några korta intervjuer med Ingvar Kamprad. Det finns, visar det sig, också en förbindelse mellan Tollarp och familjen Kamprads Elmtaryd.

Det som några veckor efter medialarmet tedde sig minst sagt anmärkningsvärt var att journalister, såväl i press, radio som i tv skrivit sina braskande rubriker utan att ha läst boken. Hade de gjort det, så hade de förmodligen också haft ett helt annat fokus. I Åsbrinks bok är det nämligen inte familjen Kamprad som befinner sig i berättelsens centrum, utan den judiska familjen Ullmann i Wien och deras närmaste släktingar.

Både Josef och Elise Ullmann hade dödats när kriget väl var slut, med all säkerhet i Auschwitz. Det är deras son Otto som utgör centrum i denna familjeberättelse. Han skickas nämligen till Sverige redan 1939, och överlever därför. Hans öde styrdes mot överlevnad med hjälp av Svensk Israelmission, den kristna organisation som såg som sin uppgift att få judar att konvertera till kristendom. Med på tåget till Sverige från Wien fanns andra judiska barn. En grupp försvann norrut, Otto hamnade på ett barnhem i Tollarp, några mil söder om Kristianstad, det hette Hemhult och tycks ha gett något slags vardagsglädje åt den unge Otto.

De brev som utgör stomme och berättelse i boken är skrivna av föräldrarna Josef och Elise till sonen Otto, ibland är det också släktingar till familjen som skriver. Breven är med nödvändighet ganska befriade från detaljer från det liv som blir allt svårare och till sist omöjligt för det judiska paret som lever i det av nazisterna styrda Österrike. De vill inte berätta sådant som skulle kunna uppröra sonen. Det är kring dessa brev som Åsbrink därför fyller i. De har datumangivelser och det blir, om inte lätt så ändå till stor hjälp för henne att skapa den text som ger läsaren sammanhangen, både i vardagsliv och i storpolitik.

Formen fascinerar mig mycket, eftersom den erbjuder fackbokens hela källmaterial men medger den ibland skönlitterära attityden i Åsbrinks text. I det rent personliga speglas det allmänna, i Ottos liv ser vi det öde som så många judar gick till mötes, och som fick honom att konvertera, inte till kristendomen, utan till raseriet. När han ansökte om att bli svensk medborgare fanns det en fråga på blanketten om tro. Han svarade konfessionslös.

Det som ligger tidsmässigt emellan ankomsten till Tollarp och konfessionslösheten är hela det andra världskriget och Ottos väg till IKEA-grundarens barndomshem. Det är en lång vandring på nordskånska och småländska grusvägar, och den innehåller hela den spänning som också i politisk form finns mellan friheten och diktaturen. Det är också där den märkliga och psykologiskt svårförklarliga sprickan finns i den unge Kamprads liv. Han säger själv att han blir förälskad i Otto, när han kommer till familjegodset (därför att man där talar tyska), de blir mycket nära vänner upp i vuxen ålder, och Kamprad tycks inte se att det finns något märkligt i det faktum att han blir bästa vän med en judisk pojke samtidigt som han är aktiv i både nationalsocialistiska och fascistiska kretsar. Så småningom blir Nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl hans främsta förebild.

Ingvars företagardrömmar började ta form. När han var 26 år och nygift tog han Otto till sin närmaste man. De hade festat ihop och stod varandra så nära att de också kunde arbeta bra tillsammans. När Otto lämnade firman i Älmhult blev Ingvar besviken. Men de kom att samarbeta ännu en gång i Stockholm. 1952 skildes de definitivt, men de skildes som vänner.

Midsommar i Skåne. Foto: Astrid Nydahl

2010 kommer Elisabeth Åsbrink till Älmhult för att intervjua Ingvar Kamprad. Hon får två timmar med honom. Åsbrink hakar – tämligen poänglöst - upp sig på att Kamprad ska ha kallat naziledaren för ”farbror Hitler” i en bok av Bertil Torekull. Men när hon kommer till kärnfrågan om vänskapen med Otto – hans judiskhet – spelade någon roll, säger Kamprad: ”Vi pratade om det ibland men det var inget störande förhållande alls.” Och igen: ”Inte ett jävla dugg”.

Det är ungefär där berättelsen slutar. Kamprad blir informerad om att Ottos föräldrar mördats av nazisterna. Det finns inte så mycket mer att säga.

Det som gör starkast intryck på mig i Åsbrinks bok är hur hon med egna tankar och ord fyller ut tystnader och glömska. Den lille judepojken är en person med namn, ålder och karaktärsdrag.

I det Tollarp där jag själv bodde många år, och där de flesta av mina barn och barnbarn nu bor, ser jag lille Otto framför mig, och jag blir riktigt rörd när jag läser om hur man på familjen Larssons slakteri tog sig an honom. Det är ett familjeföretag som finns än i dag. Jag kommer att minnas Åsbrinks bok när jag framöver passerar deras hus på Gästgivaregatan i Tollarp, Larssons Chark.