Torben Brostrøm: Ved kanten.
En endnu levendes erindringer (Gyldendal)
”Planlægger ingenting mer.
Samler ikke til hobe.
Utvider ikke mer
min garderobe.”
(Halfdan Rasmussen)
Förra söndagen fyllde Torben
Brostrøm nittio år. Den nya boken utgavs på dagen, och jag kommer strax efter
med min läsning.
Vem är Torben Brostrøm? Jag
skulle spontant svara att han är en av den danska litteraturens viktigaste
kritiker och essäister. Under de årtionden jag fortfarande prenumererade på
Information var det där jag läste hans artiklar.
När han nu blickar tillbaka
är det en självklarhet att han gör det i litteraturens, inte minst poesins,
tecken och sällskap. Han slår följe med många av de danska författare han själv
känt eller läst, som Rasmussen ovan, eller som Rifbjerg, Johannes V. Jensen, Morten
Nielsen eller med utländska storheter som Voltaire, Montaigne, Paul Celan eller
T.S. Eliot.
Torben Brostrøm skriver en
prosa som är mer sval än passionerad, i den här boken liksom i sitt långa
kritikerliv. Det är en egenskap jag uppskattar särskilt mycket eftersom
samtidens kultursidor annars tycks premiera narcissism och populärkulturell
ytlighet.
Han söker förvisso tröst hos
diktarna, men han visar också hur många texter som skrivits sent i livet blir vackra, kloka och eftertänksamma reflektioner kring liv och död.
I bokens nionde text (av
totalt 48) skriver han om dödens närvaro i våra liv:
”Døden er en uundgåelig
ledsager og besøgende, ikke kun ved sygesengen, påtrængende hos os aldrende,
ved akutbesøg i hjemmet eller ambulancen eller under ulvetimens søvnløshed,
almindeligvis mer diskret, latent til stede i traffiken, synlig i andres
ulykkestilfælde, på hospitaler, hvor man er på frivilligt eller ufrivilligt
besøg. Den skjuler sig i blomsterdækkede kister til orgelmusik, huserer i
psalmerne, er jo velbekendt på tryk, i aviser og bøger, litteraturen og
kunsten handler om den.”
Jøsses, er han så gammel. Jeg så ham af og til i en lang periode, fordi jeg kendte nogle af hans børn. Middage osv, men det var lige inden at islam og indvandring blev et tema, så vi kom aldrig op og skændes.
SvaraRaderaTack Steen! Ja, man häpnar. Och härligt med en 90 år gammal man som är lika skärpt som alltid.
SvaraRadera