Torben Brostrøms bok om åldrande, poesi och död

Torben Brostrøm: Ved kanten. En endnu levendes erindringer (Gyldendal)

”Planlægger ingenting mer.

Samler ikke til hobe.

Utvider ikke mer

min garderobe.”

(Halfdan Rasmussen)

Förra söndagen fyllde Torben Brostrøm nittio år. Den nya boken utgavs på dagen, och jag kommer strax efter med min läsning.

Vem är Torben Brostrøm? Jag skulle spontant svara att han är en av den danska litteraturens viktigaste kritiker och essäister. Under de årtionden jag fortfarande prenumererade på Information var det där jag läste hans artiklar.

När han nu blickar tillbaka är det en självklarhet att han gör det i litteraturens, inte minst poesins, tecken och sällskap. Han slår följe med många av de danska författare han själv känt eller läst, som Rasmussen ovan, eller som Rifbjerg, Johannes V. Jensen, Morten Nielsen eller med utländska storheter som Voltaire, Montaigne, Paul Celan eller T.S. Eliot.

Torben Brostrøm skriver en prosa som är mer sval än passionerad, i den här boken liksom i sitt långa kritikerliv. Det är en egenskap jag uppskattar särskilt mycket eftersom samtidens kultursidor annars tycks premiera narcissism och populärkulturell ytlighet.

Han söker förvisso tröst hos diktarna, men han visar också hur många texter som skrivits sent i livet blir vackra, kloka och eftertänksamma reflektioner kring liv och död.

I bokens nionde text (av totalt 48) skriver han om dödens närvaro i våra liv:

”Døden er en uundgåelig ledsager og besøgende, ikke kun ved sygesengen, påtrængende hos os aldrende, ved akutbesøg i hjemmet eller ambulancen eller under ulvetimens søvnløshed, almindeligvis mer diskret, latent til stede i traffiken, synlig i andres ulykkestilfælde, på hospitaler, hvor man er på frivilligt eller ufrivilligt besøg. Den skjuler sig i blomsterdækkede kister til orgelmusik, huserer i psalmerne, er jo velbekendt på tryk, i aviser og bøger, litteraturen og kunsten handler om den.”