 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag ansluter mig inte till gråterskorna längre. De står i vägen för en förnuftsstyrd politik mot islamismens dödskult. Gråterska kan man vara om man vill underblåsa okunskap och lättja. Det enda vi inte har råd med är just det.
Tiden och det pågående kriget behöver pålästa medborgare, människor som kan handla utifrån kunskap istället för känsla.Vem som helst kan gråta av förtvivlan inför de barn och tonåringar som utsätts för islamismens bomber. Men denna gråt räcker inte om man vill förhindra och hejda denna dödens ideologi. Gråten måste leda vidare.
Det är en röd dag igen. En dag för eftertanke och diskussioner. En dag som inleder resten av livet alldeles oavsett.
4 kommentarer:
Marcus Birro skriver i dagens G-P om det "ofattbara".
Tack! Det är en mycket bra artikel han skrivit.
Problemet med "kärleksmanifestationer" är att jihadisterna uppfattar det som vekhet och västerländsk dekadens. Som att västerlandet blivit femininiserat. Och ni vet ju vad jihadister anser om kvinnor.
"Kärleksmanifestationer" för att trösta varandra? Varför inte istället kräva radikala åtgärder som förhindrar nya terrordåd? Varför inte uttrycka vrede och hat mot dessa monster som ödelägger människoliv? De och deras svans av sympatisörer är inte mottagliga för kärleksmanifestationer.
P.S. Varför kallar man inte jihadisterna för råttor? Cecilia Hagen och Anna Ramberg hade ju inga problem med att kalla Hanif Balis beundrare för bruna råttor och, Hagen, började fundera i banor om att förgifta dessa. Debattklimatet i vår tids "respektabla" media.
Ursäkta om jag tipsar om detta pastorla stycke musik, passar så bra in på sommarvädret. Beethoven: https://www.youtube.com/watch?v=O9DZmIlTTlA
Skicka en kommentar