Foto: Astrid Nydahl |
Jag har läst det mesta som skrivits i brittiska medier efter massakern i Manchester. Sedan länge står islamismen mig upp i halsen. Men jag läser och försöker dra slutsatser. Katie Hopkins är värd att läsas, alltid.
Hon skriver bland annat:
Carrying on as normal is not defiance. Or strength. It is the default. When someone dies in our family, we carry on as before because the alternative is to lie down under our duvet and hope the world goes away. And sometimes we even try that for a bit, too. But in the end, reluctantly, we default and carry on as normal. This does not make us strong. Or united. It makes us desperate to feel better. This country is sick. It is calling out for a doctor. We need to know what will cure us. What action do we take? What do we do? How can we stop the hurt? I look back to the missing persons and see little Saffie Roussos, smiling aged eight, now confirmed dead. And I wonder if we are too sick to be saved.
Nå, lät oss fundera en smula. Jag har
under det senaste dygnet talat med nära anhöriga. Jag har frågat dem:
är det rimligt att en människa som sätter sig emot den islamistiska terrorn
stämplas som rasist? Jag har fått ett entydigt negativt svar.
Det
vore förvisso ömkligt att tala i egen sak. Men jag säger här och nu att
det ingenting har med rasism att göra, att starkt, högt och tydligt vända sig
mot islamismen. Det är den religiösa och politiska ideologin som ligger bakom
alla de döda och sårade barnen och tonåringarna i Manchester. Rasismen är ett
annat ämne. Kampen mot sharialagarnas beväpnade mördare en helt annan.
Vad finns mer att säga? Detta:
Om man menar allvar med demokratin,
yttrande- och tryckfrihet måste man säga att islam och islamism inte går att
förena med dessa samhälleliga, mänskliga principer.
Om man menar allvar med frihet kan man
inte bjuda in frihetens fiender. Det har alla makthavare i Europa gjort. Det
finns många frihetliga människor som menar att vi måste göra det.
"Flyktingar måste vi ta emot, det är vår plikt." Sant och rätt, det
har jag alltid menat, men måste vi inte under dessa nya omständigheter, på allvar
undersöka vem de är? Måste vi inte fråga oss vem araberna, afrikanerna och
asiaterna är som kommer till oss som lidande och sedan angriper oss med
mordiska vapen? Vem är den som behöver hjälp, vem är den som tänker döda oss
och våra barn? Vi måste ställa frågor, också vi som aldrig ställer några, vi
som alltid litar på tv-rapport och statliga meddelanden, vi som tror alla om
gott.
Om man tror att en uråldrig religion - islam och dess väpnade gren islamismen - som
hyllar stening, halshuggning och annat våld som sociala principer, kan leva i
västerländska demokratier, har man grovt underskattat medeltidens kraft över
nutiden.
Läs och lär av dessa dagar. Igen. Om och om
igen. Islamismen är vår huvudfiende. Våra barns mördare. Våra samhälles
mördare. Allt frihets och demokratis mördare. Gör inga undantag, dra slutsatser
och försök enas krig detta minimala. Allt annat kan vi diskutera en annan dag.
Kring, inte krig, får jag förmoda?
SvaraRadera(Gör inga undantag, dra slutsatser och försök enas krig detta minimala)