Åkesson som statsminister? Glöm det redan nu

Fårabäck i maj 2017. Foto: Astrid Nydahl

”Nästan överallt – och till och med när det rör sig om rent tekniska problem – har tänkandet ersatts av partitagandet, ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt ursprung i de politiska miljöerna och har spridit sig över hela landet och till nästan alla former av tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest som dödar oss om man inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.”

(Simone Weil ur Om de politiska partiernas allmänna avskaffande

översättning av Thomas Andersen)

När nu SD-ordförande Åkesson säger att han finner det naturligt att få statsministerposten i en regering tillsammans med Moderaterna tänker jag minst tre saker. Alla tre kan referera till Simon Weils ord ovan.

För det första visar Åkesson och hans krets att de politiska partierna, oavsett ideologisk mask eller klädedräkt alltid verkligen är en bedräglig pest.

För det andra visar det att tänkandet ersatts av ställningstaganden för eller emot (väj själv vad som är relevant i sammanhanget).

För det tredje förstår jag att ett politiskt parti i medvind också tappar kontakten med sin partiorganisations inre liv och låter sig bländas av möjligheten till makt, alldeles oavsett vilken men alltid makt.

Det är förstås helt orealistiskt att Åkesson skulle bli statsminister. Vi kan se alla möjliga konstellationer efter valet 2018, vilka har som uttalade syften att blockera att något sådant sker. Vi förstår också redan nu att ”största parti” inte alltid är det största när rösterna räknats och regeringsbildaren är klar. Lär av valet där UKIP blev stort men fick ett ynka mandat i parlamentet, och som i senaste lokalvalet i princip utraderades. Lära sig står aldrig högst på agendan i den partipolitiska miljön. Rakt tvärtom är det tuta och kör, också på politikens serpentinvägar, och hoppas på ett lyckligt slut.

Det räcker att någon bara viskar vad som sagts i en partipolitisk debatt för att jag ska återvända till tanken att jag inget vill ha att göra med den. Snart nog står de carlqvistska inkvisitorerna längst fram och då kan man innan man hoppar i sjön tänka några sista tankar om öppna eller stängda gränser och resultatet av en buskagitation som till synes – också det en företeelse orsakad av partiväsendet – alltid slutar i famnen på den givna epokens folkmordsideologer.