Förlorad frihet. Islamismen och ofriheten

Foto: Astrid Nydahl

”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)

Vad är innebörden av att förlora friheten? Är det bara om jag slås i bojor och låses in som jag förlorar den?

Den existentiella innebörden av förlusten är den viktigaste. Därmed har jag också sagt att jag kan vara till synes fri men ändå ha förlorat friheten.

I takt med att terrorn sköljer fram över Europa fördjupas känslan av förlust. Om jag är rädd när jag går ute bland andra människor har förlusten redan ägt rum. En rädd människa är inte fri. Kanske är detta poängen i den islamistiska terrorns ideologi, att skapa rädsla, att inge fruktan i oss otrogna? Vi saknar inte skäl för rädslan. Vi har en konkret situation och ett konkret hot.

Oavsett var islamisterna slår till sköljer deras våldsrörelse över kontinenten och bortom den. I jämn lunk, till synes sporadisk och slumpartad, växer den från islamismens kärnländer upp över de nordliga delarna av Europa. Det som var Paris, Madrid och Bryssel är också Köpenhamn och Berlin. Vi kan fylla i orterna som på en krigskarta. Det saknas bara en frontlinje eftersom islamismen finns överallt. Varje europeisk nation bär den i sitt sköte. Vad den innebar blev uppenbart först när den etablerat sig. Med etableringen försvann också möjligheten att slå ner den. Vart skulle slagen riktas? Var skulle insatserna ske?

Rädslan är frihetens fiende nummer ett.