Foto: Astrid Nydahl |
Jag funderade länge i
tysthet på en fråga som egentligen funnits i hela mitt vuxna liv: hur skulle
jag kunna respektera andra människor om jag inte respekterade mig själv? Eller
formulerat på ett annat sätt: är inte den mänskliga identiteten grundläggande
för allt som rör våra liv, vår hemkänsla, vårt hem och våra familjer? Hur
skulle jag kunna leva och verka om jag inte hade en tydligt formulerad
identitet, så som den kommer till uttryck i platsen där jag föddes, bildade familj
och lever mitt liv, språket jag talar, levnadssättet i stort och smått,
kulturen i betydelsen uppförandekoder, kokkonst, litteratur, musik, hygien, arv
och tradition, samt inte minst moral?
Om
jag trodde att allt detta vore utbytbart, så att jag på grund av krav utifrån
skulle byta det mot en afrikansk eller asiatisk stamidentitet, så vore jag inte
en fungerande människa, då skulle jag blåsa som ett rö för vinden, möjlig att
manipulera och driva dit makten ville ha mig.
Vi lever i en rotlöshetens
och hemlöshetens epok, och den har förstärkts under hela 1900-talet för att
kulminera just nu, då de stora migrationsrörelserna, den europeiska
”gemenskapens” krampaktiga fasthållande vid en alleuropeisk, konstlad identitet
i olika grad samverkar med vissa kulturers kaotiska sönderfall och andra
kulturers expansiva förändring, inte minst i Asien där nya ekonomiska och
politiska stormakter konsolideras. Denna rot- och hemlöshet fåt optimisterna
att kalla sig ”världsmedborgare” och pessimisterna att dra sig undan allt
samhällsliv och i bästa fall ”odla sin trädgård” i voltairesk mening.
Den fråga jag funderade på
ledde mig att fundera allt mer över nationalismen som fenomen, och vilka
lärdomar vi kan dra av den om vi tittar femtio år bakåt i tiden. Nästa steg blev
att studera den identitära rörelsen. Är den ett uttryck för samma, välbekanta
nationalism eller står det för något kvalitativt annat, något som gör den till
en unik samtida företeelse utan band bakåt i tiden till olika nationalistiska
fenomen, ideologier och rörelser?
Utgångspunkten för mina tankar
och resonemang är att jag alltid vänt mig mot nationalismen. Jag har tyckt att
den har spelat ut sin roll, och i de fall den prövats i riktigt kritiska
situationer har den visat sig leda till katastrofer. Jag behöver bara nämna de
två världskrigen under 1900-talet, vilka båda ledde till många nationella
katastrofer och folkmord, de senaste Balkankrigen där aggressiv serbisk och
kroatisk nationalism utlöste massfördrivningar och massmord, liksom den
sovjetiska unionens sönderfall med en mängd nya nationalistiska rörelser, vars
krig alltjämt pågår i en eller annan form. Nationalismen som aggressiv ideologi
– i motsats till patriotismen som hävdar en stolthet över den egna identiteten
– betraktar jag därför som en omöjlig ideologi att närma sig. Vad patriotismen
beträffar delar jag John Lukacs uppfattning, så som han formulerar den i Democracy and Populism[1]:
”Vi har sett att medan den verkliga patriotismen är defensiv, så är nationalismen aggressiv; patriotism är kärlek till ett speciellt land, med sina speciella traditioner; nationalism är kärlek till något mindre påtagligt, till myten om att ett ”folk” rättfärdigar allt, ett politiskt och ideologiskt substitut för religion; både modernt och populistiskt (… ) Patriotismen är alltid mer än enbart biologisk – eftersom välvillig kärlek är mänskligt och inte bara ’naturlig’. Naturen har, och visar ingen, välvilja.”
I en not till detta
resonemang tillfogar Lukacs något viktigt:
”En övertygad nationalist är inte bara misstänksam mot människor han betraktar som främlingar; han kan vara ännu mer misstänksam mot sina egna och redo att fördöma dem som ’förrädare’ – alltså, människor som inte är överens med honom om hans nationalistiska övertygelse.”
Här tror jag att kärnan
finns. Den nationalism vi idag ser i Sverige och Europa kan också uttrycka sig
som en sekt. Den sluter sig i de fallen inåt och angriper varje människa som
kritiserar enskilda delar av den. Förrädare är då de människor som tillhör
samma folkgrupp, kanske också samma vänkrets, om de dristar sig till att yppa
minsta kritiska tanke. Sektbeteendet har denna typ av nationalism gemensam med
historiens alla former av politisk och religiös fanatism. Med sekt menar jag
nödvändigtvis inte en liten konspiratorisk krets av människor, utan vill mer
betona det faktum att sektbeteende får människor att sluta sig för både insyn
och kritik, och om man framför kritik inom denna krets blir man automatiskt
misstrodd, kanske rentav sedd som en ”förrädare mot saken” – för en sak finns
det alltid och det är den man värnar.
Man kan å andra sidan
invända att distinktionen mellan nationalism och patriotism är en meningslös
lek med ord. Det finns förstås både en aggressiv och en självbevarande
nationalism. Det finns en patriotism som tar sig de uttryck som Lukacs
formulerar, men det finns också politiska rörelser – som Svenska Motståndsrörelsen – vars patriotism snarast är en
krigsförklaring utifrån nationalsocialistiska idéer och övertygelser. När jag
skriver det jag ovan skrivit om begreppen och fenomenen så är det därför att
jag i hela mitt vuxna liv levt i övertygelsen om nationalismens faror, samtidigt
som jag aldrig tvekat att stödja folk och nationer som – just utifrån
nationalismens självbevarande aspekter – slagits för sin frihet. Jag har varit
aktiv i sådana solidaritetsaktioner för såväl de indokinesiska länderna som för
Tjeckoslovakien, Afghanistan, Polen och Albanien/ Kosova. Jag har bara inte
sett att jag därmed kom att personifiera en paradox som är ytterst vanlig idag:
å ena sidan förringa det egna, å andra sidan försvara andra folks rätt till det
de betrakta som sitt eget. Europeisk nationalism kan också förklaras utifrån de
uppenbara missförhållanden som vuxit fram inom EU, och utifrån det faktum att
det blivit alltmer uppenbart att andra intressen – politiska, ekonomiska,
militära – än landets egna kommit att föra folk och nationer till avgrundens
brant.
Mitt intresse för den
identitära rörelsen föddes ur dessa tankar. Vad jag drar för slutsats av detta
intresse är inledningsvis en onödig frågeställning. Här och nu är det min
avsikt att presentera vad jag funnit, visa det, diskutera kring det och
analysera enskildheter i rörelsens olika uttryck.
Ur min bok Identitärt - om rötter, identitet och politisk aktivism (helt
slutsåld)
1 kommentar:
Jag tycker det verkar som om Lukacs gått vilse i pannkakan. Utan definitioner av begreppen han använder kan man ju bara rycka på axlarna och skriva "lu pas compris" i kanten. Vad är t. ex. ett land? Är det ett geografiskt begrepp eller är det ett territorium som behärskas av en politisk struktur?
Skicka en kommentar