Jonathan Swift och den svenska politikens absurditeter

Här finns mer information om Swifts text.

Med anledning av alla dumheter som uttalats och alla dumheter som kommit i form av kommentarer och förslag i den så kallade "politiska" sfären den senaste veckan (till exempel att utrota de "mänskliga brunråttorna" med gift, att tillåta den begränsade kretsen av 5% av en etnisk grupp att ge ut tidningar, att på statsministerns förslag lägga ner ett parti för att komma till rätta med rasism, att medlidsamt åse hur lammkadaver sparkas och kallas "Die Juden", oförmågan att ens i försiktigast tänkbara ordval berätta vad som ligger bakom gruppvåldtäkterna, inte minst den senaste på Gotland, med mera) vill jag denna söndag be er att läsa en text som då den publicerades fick människor att häpna. Den är skriven av Jonathan Swift (1667-1745) och är, trots åren som gått, i allra högsta grad aktuell, inte minst i det land vissa envist och fortsatt kallar Sverige.

ETT ANSPRÅKSLÖST FÖRSLAG

för att förekomma att fattigt folks barn i Irland blir en börda för sina föräldrar eller sitt land; samt göra dem nyttiga för allmänheten. Skrivet år 1729.

 

Det är ett ämne till bedrövelse för alla som vandrar genom denna stora stads gator eller färdas på landsbygden att se gatorna, vägarna och kyffenas dörrar fyllda till trängsel med tiggare av kvinnligt kön, åtföljda av tre, fyra eller sex barn, alla i trasor, som besvärar varje förbipasserande med böner om allmosor. I stället för att söka arbeta för ett hederligt uppehälle måste dessa mödrar använda hela sin tid till att ströva omkring och tigga mat till sina hjälplösa barn, vilka när de har växt upp antingen blir tjuvar av brist på arbete eller lämnar sitt dyra fädernesland för att slåss för tronpretendenten i Spanien eller sälja sig till Barbados.

Jag tror nog att alla håller med mig om att detta oerhörda antal barn i armarna eller på ryggen eller i hälarna på sina mödrar - och ofta på sina fäder -, i kungadömets nuvarande beklagliga läge är en mycket stor extra belastning; och att därför den som kunde fundera ut en hederlig, billig och enkel metod att göra dessa barn till goda och nyttiga medlemmar av samhället, har gjort sig så förtjänt om det allmänna bästa att han borde få sin staty rest, som ett minne över en samhällsbevarare.

Men jag tänker ingalunda inskränka mig till att sörja blott för yrkestiggarnas barn. Jag sträcker mig vida längre: jag avser samtliga barn av en viss ålder vars föräldrar är lika oförmögna att försörja dem som de vilka vädjar till vår barmhärtighet utefter gatorna.

För egen del har jag i många år haft mina tankar på detta viktiga ämne och noga övervägt andra tänkares förslag och planer, men jag har funnit dem alla byggda på grova felräkningar. En nyvalpad unge kan leva nästan enbart på modersmjölken i ett års tid. Kanske behöver han annan föda för upp till två shillings: denna summa eller dess motsvarighet i matrester kan modern säkert få ihop genom sitt lagliga näringsfång tiggeriet. Och det är just när barnen har fyllt ett år som mitt förslag tar hand om dem och ser till att de inte blir någon börda för sina föräldrar eller socknen. I stället för att sakna mat och kläder under resten av sitt liv kommer de att bidra till livnärandet, och delvis beklädandet, av tusentals människor.

En annan stor fördel med mitt förslag är att det kommer att förhindra dessa frivilliga missfall och denna förfärliga plägsed hos kvinnor att mörda sina oäkta barn, vilka är, ack! alltför vanligt förekommande hos oss. Jag tror att de offrar sina stackars oskyldiga barn snarare för att undvika kostnaderna än skammen - kan icke detta bringa även det hårdaste och mest omänskliga hjärta till tårar och medlidande?

Antalet själar i Irland uppskattas vanligen till en och en halv miljon. Jag beräknar att i omkring tvåhundratusen par av dessa är hustrurna avelsdugliga. Från denna summa drar jag bort trettiotusen par som är i stånd att underhålla sina egna barn, ehuru jag fruktar att det knappast kan vara så många under kungadömets nuvarande trångmål. Om vi emellertid utgår från denna siffra, så återstår etthundrasjuttiotusen avelshonor. Från dem drar jag femtiotusen, beräknat efter de kvinnor som får missfall eller vars barn dör av olycksfall eller sjukdom under första året. Återstår endast etthundratjugotusen barn om året födda av fattiga föräldrar: frågan är hur dessa barn skall kunna dras upp och hållas vid liv. Som jag redan har sagt är detta under nuvarande förhållanden totalt omöjligt med alla hittills använda metoder. Ty vi kan varken sysselsätta dem i hantverk eller jordbruk; vi bygger inga hus (jag menar på landsbygden) och vi odlar ingen jord. Blott sällan kan de skaffa sig bröd för dagen genom att stjäla innan de har nått sex års ålder, utom när de har särdeles goda anlag, fast jag måste tillstå att de lär sig yrkets grunder mycket tidigare. Men under denna tid kan de egentligen blott betraktas som lärlingar, som jag har fått höra av en framstående herre i grevskapet Cavan, vilken försäkrade att han inte kände till mer än ett eller två exemplar under sex år ens i den del av kungadömet som var vida berömd för den kortaste utbildningstiden i detta yrke.

Våra affärsmän har förklarat för mig att en pojke eller flicka under tolv år inte är någon säljbar artikel, och att de när de nått denna ålder inte kan inbringa mer än tre pund eller allra högst tre pund och en halvkrona i öppna marknaden. De kan alltså inte sägas vara någon affär varken för föräldrarna eller kronan, eftersom kostnaden för mat och klädtrasor har uppgått till åtminstone fyra gånger denna summa.

Jonathan Swift

Därför skall jag nu i all anspråkslöshet framlägga mina egna tankar, vilka jag hoppas inte skall kunna väcka ens den minsta protest.

En mycket erfaren amerikan i min bekantskapskrets i London har sagt mig att ett ungt, friskt och välnärt barn vid ett års ålder är en synnerligen delikat, närande och hälsosam föda, antingen det serveras stuvat, rostat, ugnstekt eller kokt (och jag tvivlar inte på att det skulle göra sig lika bra i en frikassé eller ragu).

Nu är mitt hovsamma förslag att allmänheten måtte besinna, huruvida inte tjugotusen av de hundratjugotusen barn jag kom till i min uträkning, skulle kunna reserveras för avel; varav i så fall en fjärdedel av manligt kön, vilket är mer än vi brukar lägga på av får, nötkreatur eller svin. Mitt skäl för detta är att dessa barn sällan är frukter av äktenskap - en omständighet som våra vildar inte brukar ägna någon vidare eftertanke -, och att därför en individ av mankön skulle kunna betjäna fyra av kvinnligt kön. Vidare föreslår jag att resterande hundratusen måtte vid ett års ålder utbjudas till salu till framstående och förmöget folk över hela kungadömet. Modern skulle tillhållas att låta dem dia ordentligt under sista månaden, så att de måtte bli knubbiga och feta som det passar sig för ett gott bord. Ett barn räcker för två rätter om man har främmande, och om familjen dinerar ensam bör fram- eller bakdelen förslå. Kryddad med litet peppar och salt blir den mycket god uppvärmd, särskilt vintertid.

Jag har räknat med att ett nyfött barn i genomsnitt bör väga tolv skålpund, och om det får tillräcklig föda öka till tjugoåtta skålpund på ett år.

Jag medger att detta livsmedel blir något dyrt; det skulle därför lämpa sig synnerligen väl för godsägare, vilka för övrigt eftersom de redan har tillgodogjort sig större delen av föräldrarna, bör ha förhandsrätt till barnen.

Säsongen för barnkött kommer att täcka hela året, men tillgången blir störst i mars och under tiden närmast före och efter denna månad. Ty vi läser hos en allvarligt syftande fransk författare ( Rabelais) att fisk är en föda som mycket befrämjar fruktsamheten: följaktligen föds i katolska länder flera barn omkring nio månader efter fastan än vid någon annan årstid. Om vi då räknar med ett år efter fastan, blir marknaden mera mättad än vanligt; hos oss går ju åtminstone tre papistiska barn på ett annat. Ännu en fördel med mitt förslag blir då att det kommer att minska antalet papister i vårt land.

Jag har redan uppskattat kostnaden för att föda upp ett tiggarbarn (under vilken rubrik jag räknar in avkomman efter alla statare och arbetare samt fyra femtedelar av lantbrukarna) till omkring två shillings per Annum [per år], klädtrasorna inräknade. Och jag tror inte att någon gentleman skulle knota över att ge tio shillings för ett nyslaktat, fett och präktigt barn; som jag redan har sagt räcker det till fyra utomordentligt närande kötträtter om han blott har någon nära vän till middagen eller äter i familjekretsen. På detta vis lär sig godsägaren att bli en utmärkt herre över sin egendom, och hans popularitet bland de underIydande kommer att ökas; medan modern får en nettoförtjänst på åtta shillings och kommer att kunna användas för arbete tills hon producerar nästa barn.

De som är mera om sig (vilket jag måste erkänna att tiderna kräver) kan flå kroppen. Väl garvat kan skinnet bli till förträffliga damhandskar och sommarstövletter för fina herrar.

Här i Dublin kan slakthus för detta ändamål inrättas på de lämpligaste platserna, och vi kan vara övertygade om att slaktare inte kommer att felas. Personligen rekommenderar jag dock att man köper barnen levande och anrättar dem rykande färska, som vi gör när vi helsteker grisar.

En mycket förtjänt person, en sann fosterlandsvän vars dygder jag skattar synnerligen högt, behagade för en kort tid sedan under ett resonemang om detta ämne lägga fram ett förslag om ett pikant tillägg till min plan. Han sade att många herrar i kungadömet på senare år hade skjutit bort sitt bestånd av rådjur; han förmodade att bristen på villebråd skulle kunna botas med ett förråd av gossar och flickor, ej överstigande fjorton eller understigande tolv år; ett stort antal av båda könen stode nu i varje grevskap på gränsen till svält eftersom de ej kunde få arbete eller anställning; de kunde levereras av sina föräldrar om dessa voro i livet, annars av närmaste släkting. Men med all tillbörlig respekt för en så lysande vän och förtjänstfull patriot kan jag inte helt dela hans åsikter.

Ty när det gäller dem av manligt kön, försäkrar min amerikanske bekantskap att han har haft mycken erfarenhet av dem och att deras kött i allmänhet var magert och segt, som våra skolpojkars, på grund av deras ständiga kroppsrörelse; ävenledes var deras smak mindre angenäm. Och att göda dem skulle inte vara lämpligt för den tilltänkta uppgiften. Och vad de kvinnliga beträffar vågar jag ödmjukligen framföra att det skulle vara en förlust för allmänheten, eftersom de inom kort skulle bli avelshonor. Det är dessutom inte osannolikt att några samvetsömma personer skulle komma med den (högst oberättigade) invändningen mot hela företaget att det nästan gränsar till grymhet; och jag måste säga att den invändningen alltid har synts mig vara den tyngst vägande av alla mot varje än så välment förslag.

Men för att göra min vän rättvisa: han erkände att tanken egentligen hade ingivits honom av den ryktbare Salmanaazor, en inföding från Formosa som kom fran denna ö till London för omkring tjugo år sedan och samtalsvis anförtrodde min vän, att om någon ung person i hans land råkade bli avrättad, sålde skarprättaren liket till förnämt folk som en delikatess. Under Salmanaazors tid såldes kroppen av en rundlagd flicka på femton år, som hade blivit korsfäst för ett försök att förgifta kejsaren, till Hans kejserliga majestäts statsminister och andra stora mandariner vid hovet, i stycken från galgen, för fyra hundra kronor. Och jag nekar inte till att om man använde sig på samma sätt av åtskilliga rundlagda unga flickor i denna stad som inte äger fyra pence men ändå färdas i bärstol och visar sig på teatern och på balerna i utländskt bjäfs som de inte har betalt: då skulle kungadömet inte lida någon skada.

En del människor av melankoliskt sinnelag är mycket bekymrade över det stora antal fattiga som är gamla, sjuka eller lemlästade, och man har bett mig försöka tänka ut en plan för hur nationen skall kunna befrias från denna tryckande börda. Men här ser jag inte den minsta svårighet - det är ju allmänt känt att dessa människor dagligen dör och ruttnar bort av kyla och hunger och smuts och ohyra, så fort som man rimligtvis kan vänta sig. Och vad beträffar de yngre arbetarna, är det nästan lika hoppfullt ställt med dem. De kan inte få arbete, och följaktligen tynar de bort av brist på näring till den grad att om de någon gång råkar få ett tillfälligt uppdrag har de inte kraft nog att fullgöra det; det är alltså goda utsikter för att landet och de själva snart befrias från framtida vådor.

Min utvikning har blivit för lång; jag återvänder till ämnet. Jag tror att fördelarna med mitt förslag är tydliga, många och av den största vikt.

Ty, som jag redan har påpekat, för det första skulle det betydligt minska antalet papister som årligen prackas på oss. De är på samma gång nationens främsta avlare och farligaste fiender, och deras avsikt med att stanna i landet är att med tiden överlämna det till tronpretendenten. De hoppas att kunna vända till sin fördel frånvaron av de många frikyrkliga, som har föredragit att lämna sitt land framför att stanna kvar och mot sitt samvete betala tionden till en bilddyrkande katolsk kyrkoherde.

För det andra kommer de fattiga arrendatorerna att disponera över en viss egendom, vilken enligt en framtida lagstiftning kan göras utmätningsbar och bidra till att betala deras arrende till godsägaren (säd och boskap är ju redan utmätta, och pengar är för dem en okänd sak).

För det tredje: eftersom underhållet för hundratusen barn från två år och uppåt måste beräknas till åtminstone tio shillings per styck och år, kommer nationalförmögenheten att ökas med femtiotusen pund om året, oberäknat förtjänsten av en ny maträtt för alla förmögna herrar i kungadömet som är i besittning av en förfinad smak; och dessa pengar kommer att cirkulera bland oss själva, eftersom varan är helt och hållet av inhemskt ursprung och tillverkning.

För det fjärde kommer de jämnt producerande avelshonorra utom förtjänsten på åtta shillings sterling om året, att befrias från besväret att underhålla sina barn efter det första året.

För det femte: detta födoämne skulle i hög grad öka tillströmningen till våra värdshus, vars innehavare naturligtvis kommer att vara förståndiga nog att skaffa sig de allra bästa recept för tillagningen. Följaktligen får de besök av alla fina herrar som med rätta smickrar sig med kännedom om god mat; och en skicklig kock som förstår sig på att behaga sina gäster kommer att kunna göra anrättningen så dyr de kan önska sig.

För det sjätte skulle mitt förslag vara ett starkt incitament till äktenskap, vilket alla visa nationer antingen har uppmuntrat med belöningar eller framtvingat genom lagar och straffpåbud. Det skulle öka mödrarnas omsorg om och ömhet mot sina barn, eftersom de skulle veta att de små liven betydde en av det allmänna garanterad årlig inkomst i stället för utgifter. Inom kort skulle vi få se en ärlig tävlan mellan de gifta kvinnorna om vem av dem som skulle föra det fetaste barnet till marknaden. Männen skulle bli lika ömma mot sina hustrur under deras havandeskap som de nu är mot stona när de är med föl, mot korna som är med kalv eller suggorna som är färdiga att grisa; och aldrig skulle de vilja slå eller sparka dem (vilket nu alltför ofta händer), av fruktan för ett missfall.

Jag skulle kunna räkna upp många andra fördelar. Till exempel: vår export av inlagt oxkött skulle kunna ökas med omkring tusen tunnor. Produktionen av fläsk skulle ökas, liksom konsten att tillverka god rökt skinka skulle göra framsteg. Det sistnämnda är i hög grad önskvärt hos oss; våra bord flödar ju över av fläsk på grund av det oändliga gris-slaktandet; och en gris kan på inget vis jämföras varken i smak eller konsistens med ett välfött, fett årsbarn. Helstekt kommer det sistnämnda att utgöra en förnämlig prydnad för Lordmayorns festbord, eller vilken annan offentlig tillställning som helst. Men denna och många andra fördelar beskriver jag inte närmare, eftersom jag framför allt vill fatta mig kort.

Om vi antar att ettusen familjer i denna stad skulle bli stadiga avnämare av barnkött, och att åtskilliga andra skulle vilja ha det för sina kalas, i synnerhet vid bröllop och barndop, så kan vi räkna med att Dublin skulle konsumera omkring tjugotusen kroppar årligen, och resten av kungadömet (där de antagligen kommer att säljas något billigare) de återstående attiotusen.

Jag kan inte tänka mig en enda invändning mot mitt förslag, utom möjligen den att det skulle åstadkomma en betydande befolkningsminskning i kungadömet. Detta medger jag öppet; och i själva verket var det en av grundorsakerna till att jag lade fram det inför världens ögon. Jag ber läsaren observera, att mitt medel är avsett endast för kungadömet Irland och inte för något annat som har funnits, finns eller (tror jag) kan komma att finnas på jorden. Därför må ingen man tala till mig om andra utvägar: att beskatta de frånvarande godsägarna med fem shillings på pundet; att använda varken kläder, möbler eller husgeråd av annan härkomst och tillverkning än vår egen; att helt förkasta alla utländska Iyxvaror; att avlägsna de omkostnader våra kvinnor drar på sig genom högmod, fåfänga, lättja och spelgalenskap; att införa sparsamhet, klokhet och måttfullhet; att lära oss fosterlandskärlek, som vi saknar i högre grad än till och med lapparna eller invånarna i Topinamboo; att avblåsa våra strider och gruppbildningar; att inte längre bete oss som judarna, vilka var upptagna med att mörda varandra i det ögonblick deras stad erövrades; att inte sälja vårt land och vårt samvete för ingenting; att lära godsägarna att hysa åtminstone någon grad av barmhärtighet mot sina arrendatorer; samt till sist att ingjuta en anda av hederlighet, flit och yrkesskicklighet hos våra affärsmän, vilka, om ett beslut i dag kunde fattas att köpa endast irländska produkter, genast skulle slå sig ihop för att lura och bestjäla oss i fråga om pris, mått och kvalitet, och som aldrig hittills har kunnat förmås till ett enda försök till ärlig handel, hur ofta och allvarsamt de än har uppfordrats därtill.

Jag upprepar: må ingen man tala till mig om dessa och liknande botemedel - inte förr än han har åtminstone en gnista av hopp om att det någonsin skall komma att företas ett kraftfullt och allvarligt menat försök att verkligen begagna dem.

Men jag har tröttat ut mig under åratal genom att framföra fruktlösa, fåfänga drömmartankar; när jag till sist förtvivlade om framgång var jag lycklig nog att komma på detta förslag. Lika väl som det är nytt, är det solitt och praktiskt, det kostar ingenting annat än litet besvär som vi utan vidare orkar med och det utsätter oss inte för någon risk att stöta oss med England. Ty detta födoämne tål inte att exporteras, köttet är för mört för att länge kunna bevaras i salt (fast jag kanske skulle kunna nämna ett land som med glädje skulle sluka hela vår nation utan denna krydda).

Jag håller emellertid inte så envist fast vid min åsikt att jag skulle förkasta ett projekt framlagt av förnuftiga män som vore lika oskyldigt, billigt, enkelt och effektivt. Men innan något sådant har lagts fram, motsagt min plan och erbjudande en bättre, ber jag upphovsmannen, eller upphovsmännen, vara vänliga att noga genomtänka två saker.

För det första: som läget nu är, hur skall de kunna skaffa mat och kläder åt etthundratusen värdelösa munnar och ryggar? Och för det andra: eftersom det finns i runt tal en miljon varelser av mänsklig skapnad i detta kungadöme vars samlade tillgångar består av två miljoner pund sterling i skuld - om man lägger tillsammans yrkestiggarna med flertalet lantbrukare, arrendatorer och arbetare med hustrur och barn, som i praktiken också är tiggare -; så tar jag mig friheten. att be de politiker som inte gillar mitt förslag att fråga föräldrarna till dessa dödliga om de inte i denna dag tycker att det skulle ha varit en stor Iycka att ha blivit sålda till mat vid ett års ålder, i enlighet med mitt förslag. Då skulle de ha sluppit det ändlösa elände som de sedan dess har genomgått: godsägarnas förtryck, omöjligheten att betala sina arrenden (de hade varken pengar eller arbete), bristen på mat för dagen, bristen på kläder och husrum till skydd mot oblid väderlek; och den ofrånkomliga utsikten att vidarebefordra samma eller ännu värre öden till sina efterkommande intill evig tid.

Jag förklarar av uppriktigt hjärta att jag inte har det minsta personliga intresse av att försöka befordra dessa nödvändiga åtgärder. Jag har inget annat motiv än mitt lands allmänna bästa: ökande av vår handel, omhändertagande av barnen, lindrande av de fattigas börda och förmedlandet av ett litet nöje åt de rika. Jag har inga barn som jag skulle kunna tjäna en enda penny på; mitt yngsta är nio år och min hustru befinner sig inte längre i barnafödandets ålder.

( översättning av Bengt Anderberg )