Lars Vilks och islamismen. Äntligen en svensk bok i ämnet

Niklas Orrenius: Skotten i Köpenhamn. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser (Bonniers)

"I Vilks såg jag en möjlighet att berätta om mycket samtidigt. Han är kanske sönderskriven som person, men de frågor hans situation väcker är absolut inte sönderskrivna. Dessutom har de försökt ta livet av honom tre gånger. Jag tycker inte att det har fått tillräckligt stort genomslag. Vad tänker salafisterna som vill döda honom?" 

(Niklas Orrenius, intervjuad i Sydsvenskan 25 september)

Har man varit med kring allt som hänt Lars Vilks sedan han gjorde sin lilla teckning av en viss rondellhund kan man inte säga att Niklas Orrenius tillför mycket nytt i sin bok om ämnet. De danska texter och böcker som publicerats har givit en mängd relevant information. Vad man däremot kan säga är, att en svensk bok är nödvändig, och nu är den här. Orrenius kan med den i alla fall få ut några kulturskribenter ur tystnadens garderober och rent av få dem att förstå ett och annat. Fast säker är jag inte.

Vi lever i en epok av extremt islamistiskt våld i västerlandet. Detta våld eskalerar hela tiden. Det hat en islamist kan mobilisera tycks inte ha några gränser, varken vad beträffar metoderna eller valet av offer. Men alltför många vänder fortfarande bort blicken. Varför? Den tid är förbi då man stämplades som rasist för att man aktivt kritiserade och/eller angrepp fenomenet. I takt med att de döda blir allt fler ökar också behovet av sådan kritisk verksamhet mot den totalitära ideologin och dess profeter på lokalnivå. Ett av många problem på detta område är att kritiken tidigare i de flesta fall stämplades som "islamofobi". I takt med att detta begrepp urvattnats eller avslöjats som propaganda har istället begrepp som "högerextremist" fått ersätta det. Att stämplas som det har varit lika effektivt. Stämpeln i sig har utestängt många seriösa människor, de har inte haft en möjlighet att ens formulera försiktig kritik, till skillnad från i andra europeiska länder. Frankrike har till exempel sådana som Gilles Kepel, England har bland många andra Kenan Malik och Danmark har, inte minst i samband med Lars Vilks, hedervärda, seriösa människor som Helle Merete Brix och Mikael Jalving. 

Orrenius är en duktig journalist. Han kan bygga historier utifrån möten och samtal. Hantverket kan han. Det är på sin höjd de rabiata som tror att kampanjer mot Orrenius ens är intressanta. Det är bättre att läsa honom och diskutera det han skriver. Förstås.

I Vilksboken går han grundligt till väga. Han reser i både Sverige och Danmark. Han är mycket med Vilks, ser och hör. Han intervjuar Vilkskollegor, både lokalt och nationellt, han plitar ner de missunsammas och de fientligas banaliteter, men han formulerar också sina tankar kring de röster som tycks förstå att de grundläggande värdena kring yttrande- och tryckfrihet är betydligt viktigare än den beröringsskräck som tackar nej till Vilksbesök eller Vilksdeltagande. Att han lever med högt profilerat livvaktsskydd betraktas som en lyx ”lille Lars” inte ska ha. Som om det är han som är skulden till hatet, våldet och döden i islamisternas spår!

Jag har skrivit massor i den här bloggen om Lars Vilks, hans hund och allt som skett runt honom. Därför ska jag inte upprepa mig. Jag ska däremot understryka att den som söker en helhetsbild av skeendet, i Sverige, i Danmark, i världen, erbjuds en sådan av Orrenius. 

Man behöver inte i varje liten detalj dela Orrenius syn på invandring, islam, islamistisk terror eller ens det han kallar "extremister" för att förstå att hans bok är värdefull och att den kommer att väcka förnyad diskussion i ämnena. Det är precis vad vårt arma land behöver.

För vidare förkovran bör man absolut läsa boken om Lars Vilks som utkom till hans 70-årsdag, i Danmark: Helle Merete Brix och Uwe Max Jensen: Man forhandler ikke med et maskingevær – en bog om manden og kunstneren Lars Vilks.

Och som alltid kan man läsa Vilks egen hemsida.