Tryckfriheten hotas - igen

Logotyp för Fritt Ord 250

"Den dag den går förlorad, blir den det enda man önskar att man hade kvar." 

Så kärnfullt avslutar Alice Teodorescu sin artikel om yttrandefriheten i Göteborgsposten.

Finns det minsta skäl att kommentera saken? Ja, detta det minsta skälet är i själva verket mycket stort.

Jag har i hela mitt vuxna liv på olika sätt verkat för att yttrande-, tanke- och tryckfriheten ska bevaras. Den utsätts med jämna mellanrum för önskemål om och krav på begränsningar. Inte minst i tider av turbulens och ökade sociala och politiska motsättningar ser vi det.

Veckotidningen Nya Tider hade skrivit kontrakt om deltagande i årets Bokmässa i Göteborg. Efter högröstade krav på avstängning glömde de ansvariga bort vad de själva några dagar tidigare sagt. Mässans tema är yttrandefrihet, detta år då vår Tryckfrihetslag fyller 250 år. Jag hävdar det jag alltid har gjort: yttrande- och tryckfrihet råder när jag utgår ifrån att alla typer av åsikter accepteras i öppen debatt. Gränsen går vid uppmaningar till våld. Jag kan läsa såväl liberala, vänsterextrema, konservativa som högerextrema texter på nätet, jag inhämtar information så länge ingen skriver att man bör använda våld mot den andra sidan av åsiktsbuketten. De stämplar vi använder på åsikter, muntliga eller tryckta handlar ytterst bara om vad vi själva som individer anser, stämplarna är förstås aldrig neutrala. Den som tror sig kunna styra fri åsiktsbildning med censur är ute på just den hala is som leder raka vägen ner i det totalitära träsket. Bokmässans tidigare deklarationer om att åsikter och ståndpunkter ska brytas fritt mot varandra är inte längre vatten värda. Faller man undan så lätt för några krav på censur så står man på samma sida som censorn.

Den som bara vill försvara yttrande- och tryckfriheten för sina likar har inte förstått poängen.

Det är inte ett dugg ironiskt att bokmässan som en hyllning till vår tryckfrihetsförordning censurerar en kontrakterad utställare. Det är inte ens lustigt. Tvärtom pekar detta på att vi just nu går igenom ännu en period av hot mot yttrande- och tryckfriheten. Jag ser förstås invändningarna också i mellanmjölkspressen. Karin Olsson på Expressen är en av dem, Mats Skogkär på Sydsvenskan en annan. Och så förstås alltid pålitliga Alice Teodorescu på Göteborgsposten.

Men var finns PEN:s svenska avdelning? Var finns Författarförbundet och andra organisationer som arbetar för det tryckta ordets frihet? Jag är sedan fyrtio år medlem i Författarförbundet och det tänker jag förbli livet ut. Men för rätt många år sedan nu lämnade jag PEN just för att de alltid sysslar med selektiv bevakning av yttrande- och tryckfriheten. Om Lenins barnhörna eller maoistiska Oktoberförlaget kastats ut från Bokmässan hade vi hört PEN ryta. Nu säger de inte ett pip.

Så här ser det ut i Sverige. Det finns all anledning att skriva sitt testamente. Fast det kommer säkert att censureras det också.