Tyska liv i dödens skugga

Wannsee, Berlin. Foto: Thomas Nydahl

Judith Hermann: Alice (Lindelöws förlag, översättning av Karin Löfdahl)

Vi lever förstås alla i dödens grepp. Samma stund vi föds är vi bestämda att dö. Det är ingen originell filosofisk tanke utan närmast en banalitet. Cioran säger till exempel att hela livet går ut på att vänja sig vid tanken på döden. Och ändå är det inte den vi tänker på till vardags, även om vissa har anledning att göra det mer än andra.

Hur gestaltar man denna tanke litterärt? Tyska författarinnan Judith Hermann har på ett originellt och gripande sätt lyckats med det i sin bok Alice. Den består av fem noveller, men de hakar alla i varandra och blir därför som att läsa en roman. Huvudpersonen, eller ska vi säga den alltid närvarande karaktären, i de fem novellerna är alltså Alice. Hon kommer in i människokretsar där någon är döende. Hon lever därmed högst konkret i dödens skugga. Det kan se ut som tillfälligheter i varje enskilt fall. Men det är det inte. I själva verket är Hermanns bok en sinnrikt konstruerad text där människor och miljöer hör ihop med varandra och tillsammans bildar en väv av liv och död.

Alla de fem döende är män och novellerna bär deras namn: Micha, Conrad, Richard, Malte och Raymond. En av dem skiljer sig från de andra, det är Malte som tog sitt liv långt innan Alice själv föddes. De flesta skildras i tyska miljöer, huvudsakligen i Berlin, men Michas död får vi följa med perspektiv från Zweibrücken. Och i berättelsen om Conrad följer vi med till Italien. Den avslutande berättelsen om Raymond skildrar Alice medan hon sorterar och packar ner efter den avlidne.

Judith Hermanns prosa är egensinnig. Ibland stolpig, men kanske just därför så speciell. Det är en glädje att läsa henne, också när textinnehållet egentligen är sorgset eller tragiskt.