Tyska alternativ? Peter Sloterdijk, Rüdiger Safranski och andra

Foto: Astrid Nydahl

Idag sätter vi ljuset på en artikel i The New York Review of Books, som en uppföljare till den förra bloggtexten om Botho Strauss. Artikeln är skriven av den tyske idéhistorikern och statsvetaren Jan-Werner Müller och behandlar bland annat vad som förenar tyska invandringskritiska kretsar, som Alternative für Deutschland (AfD) och andra europeiska rörelser och partier.  Müller menar att man för att förstå detta också måste ta med Pegida-rörelsen i Tyskland, eftersom den agerat parallellt med AfD. Müller menar att Pegida är helt unik för Tyskland (och det är väl en del av förklaringen till att de tafatta försöken att skapa svenska och danska ”filialer” kapitalt misslyckats och mest gjort sig till åtlöje på gator och torg). Den andra faktorn Müller trycker på är att AfD:s tes om Tysklands självutplåning vunnit stöd bland högt profilerade intellektuella i landet, så tar han till exempel upp filosofen Peter Sloterdijk, hans tidigare assistent Marc Jongen, förläggaren och aktivisten Götz Kubitchek, Rüdiger Safranski, samt förstås Botho Strauss. Jongen, som kallats AfD:s ”filosofiska huvud” är ordförande för partiet i Baden-Württemberg.

Fram till Angela Merkels idag ökända uttalande ”Wir schaffen das!” var Safranski nästan helt tyst i frågan (hennes ord kan ställas mot dagens realiteter, så sent som den gångna veckan beslutade den tyska regeringen om väsentliga inskränkningar för möjligheterna till islamistisk aktivitet, låt vara att de förstås inte kan hindra terrorn på sikt). Men nu har hans kritik av Merkel blivit lika skarp som den andra riktar mot henne. Han tvivlar på att regeringen har kontroll över situationen och fruktar konsekvenserna av att mer än en miljon flyktingar fick komma in i landet under bara några månaders tid. Därtill kommer ”den prekära frågan om islams roll och betydelse i Europa, och inte heller på den punkten avviker Safranski från huvudströmmen”, skriver Adam Paulsen i sin danska översikt. Det innebär bland annat att Safranski begränsar sig till att tala om ”politisk islam”, vilket skapat besvikelse hos andra. Ändå säger Safranski att själva religionen islam ”släpar med sig hela sitt machobeteende och sitt våld”.

Safranski menar att Merkel anslutit sig till Luthers uttalande ”Här står jag och kan inget annat”. Han menar att den politiska kulturen i Tyskland präglas av ”moralistisk infantilisering”. Han förklarar det delvis med att Tyskland efter krigets och förintelsens katastrofer ställdes under amerikanskt förmyndarskap, ”och då behöver man inte bry sig om att vi blev infantila”.  Vi rör oss, säger Safranski, ”mellan ekonomisk självsäkerhet och världsfrånvänd humanitarism. Vår utrikespolitik har blivit en moralisk mission.”

Till sist vill jag peka på vad Paulsen läser hos Safranski då han skriver om Alexis de Tocqueville. Han menar att denne ansåg att ”demokratins passivisering av de breda folkmassorna, som inte intresserar sig för de gemensamma angelägenheterna och låter sig snärjas av en evig barndom, och därför har det moderna välfärdssamhället i vid mening uppfyllt Tocquevilles profetia, eftersom dess medborgare vilar i en aningslös tro på rätten att ha det bra.” Så sammanfattar Adam Paulsen diskussionen hos Safranski. Men, tillägger han, det Tocqueville inte kunde förutse, var omfattningen av ”den exempellösa förråelsen och tomheten som den moderna mediavärlden skapat i vårt inre, vilket motsvaras av yttre omständigheter som förstörelsen av natur och städer, våldet i skolorna, förlusten av en substantiell kultur etc.”

Jag slutar här med att konstatera att tyskar som Botho Strauss, Rüdiger Safranski och Peter Sloterdijk också nu, ja kanske alldeles särskilt nu, är värda en djupare bekantskap. Det är för övrigt signifikativt att deras viktiga texter och böcker inte längre översätts till svenska.