Staden som vilja och föreställning

Foto: Astrid Nydahl

Att läsa Andreas Åbergs bok Staden som vilja och föreställning är inte minst att läsa en oändlig mängd citat ur andras böcker. Hans egna texter är förvisso täta, mycket lärda och ställvis kyligt akademiska, de hade kanske rent av stått sig bra utan alla citaten.  

I sitt förord hänvisar han förstås till Schopenhauer men hävdar själv att en plats tar form därför att den odlas i författarens huvud och genom de minnen som stannar kvar, "en oförglömlig blandning av kloak- och korvlukt". Åbergs platser i denna bok är Berlin, Nairobi, åländska landskap och läsningar, New York, Borlänge, Reykjavik, San Fransisco och Kairo. 

Man hade på flera ställen lika gärna kunnat byta miljönamnen mot författarnamn, så är det förstås alldeles självklart att Berlin är Walter Benjamin. Det är också i denna första text som citatkonsten blir övermäktig. Författaren själv, Andreas Åberg, ser man inte till så mycket. Istället för ett starkt jag på en identifierbar plats bjuds vi på essäliknande texter som kunde ha fungerat som notapparat. Och istället för de strödda citaten kunde man med fördel ha gått direkt till nyöversättningen av Benjamins Passagearbete. 

Bokens intressantaste text kommer sist, den heter I avloppsarkitekturens ruiner och handlar om Kairo. Den inleds med påståendet att det inte finns "gator eller vägar i Kairo. Lederna som människorna färdas i och slussas genom är sår, upprepade med linjal och asfalt." Och så går han direkt till Willy Kyrklund. Jag behöver inte räkna upp alla författare som sedan citeras för att skapa någon form av Kairobild, för bäst är Åberg trots allt när hans egna ord bryter fram mellan citaten och han kan skriva att "Kairos invånare har himlen och döden filtrerad i sig".