Skolhelvetet och de visionära

Årskurs nio, Kronborgsskolan i Malmö 1969. 

I Axess läser jag, i en artikel av Isak Skoglund:

Listan av trender i den svenska skolan kan göras lång. Lärstilar, individualisering, entreprenöriellt lärande och digitalisering är några exempel. Gemensamt för dem är att de utlovar underverk för elevernas kunskapsutveckling och/eller kreativa förmåga, men saknar evidens som visar att metoderna är effektiva. Strävan bort från den traditionella skolan där lärare leder undervisningen i helklass är påtaglig, metoderna bygger på att eleven tar ett ökat ansvar för sitt lärande. Det må fungera för medelklassens flickor, som besitter den mognadsnivå och det kulturella kapital som de elevcentrerade undervisningsmetoderna förutsätter, men kan vara förödande för arbetarklassens pojkar, där behovet av lärarledd undervisning och disciplin är stort. Hur kommer det sig att trender inom pedagogik utan evidens har spridit sig runt om i våra klassrum, trots att skollagen tydligt stipulerar att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Svaret kan finnas i att trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker. Inte lärarna ute i klassrummen.

Född Malmöpåg gick jag ut grundskolans nionde årskurs 1969. Jag fyllde 16 år bara dagar efter utsparken och började direkt arbeta på Pripps bryggerier, där okvalificerade jobb fanns att få bara minuter efter att man sökt.

Hade vi med oss ”trender” då, och hade någon lovat oss ”underverk”? Hade vi ens lektioner utan lärare? Och inte minst frågar jag mig: hade vi ens hört talas om att ”trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker”?

För att börja från slutet: på 1960-talet var skolan fortfarande en kollektiv angelägenhet för samhällsmedborgarna och det uppväxande släktet. Den hade inte, som det numera heter, ”konkurrensutsatts”, vilket kort uttryckt innebar att inga privata intressen, med eller utan vinst, ens hade föreslagits, än mindre förverkligats. Fanns det ett ”pedagogiskt etablissemang” med intresse för skolfrågorna så kom det senare, kanske mot mitten av 1970-talet då forskning om inlärning och socialisering blev het.

Om vi elever lämnades så mycket som en minut ensamma i klassrummet utbröt den stora och obehagliga känslan av osäkerhet. Vad skulle vi göra utan läraren? Ingenting. Det radikalaste som hände på högstadiet, Kronborgsskolan i Malmö, var att kristendomsläraren, en före detta präst som tvingats sluta, kom bakfull till klassrummet och direkt dirigerade oss ut att promenera i Pildammsparken för att stärka moral och hälsa. Jag minns än idag att det var då jag smygrökte för första gången.

Men de ”visionära skolpolitikerna” då, har inte de bidragit med mycket positivt? Pyttsan. Jag vill hävda att det programmatiskt visionära nästan alltid ställer till med ett elände. Om man först ifrågasätter och sedan skrotar väl etablerade, fungerande arbetsmetoder i skolan, får man inte automatiskt något bättre. Tvärtom är de flesta, om inte rentav alla, experimenten ett elände för unga människor. När man är tonåring behöver man ett tydligt och klart besked från lärarna. Inte ett svassande för mobbare och fridstörare. Inte kapitulation för de mest högljudda och hotfulla. I och med att läraren abdikerade från den rollen förstod tonåringarna, de är funtade på det viset, att det var fritt fram för både verbal och fysisk terror. Då hjälper det inte med visioner. 

Istället börjar skolorna ringa in säkerhetsföretag som patrullerar i korridorerna. Skoglund använder ordet ”disciplin”, ett av vår tids mest föraktade och bespottade ord. Men jag tror att hela problematiken kan belysas utifrån detta ord. Det är mycket länge sedan jag arbetade i en skola. Sist det hände var för tiotalet år sedan, i den förort som nu helt saknar svensk befolkning. Att jag ens kunde göra mig hörd där var ett underverk. Klassen hade två lärare. De såg båda livrädda ut och de sa inte ett pip för att disciplinera eleverna. Jag förstod att detta var deras vardag. Mina försök var förstås fåfänga eftersom de aldrig mött en lärare som hade sådana idéer. Så var jag inte heller lärare. När jag skulle avrunda en dubbellektion med att berätta om en poesiinläsning på cd-skiva jag ville att de skulle lyssna till rusade två av klassens aggressivare pojkar fram och slet skivan ur händerna på mig. Till klassens buanden spelades den upp medan jag packade väskan och lämnade lokalen. Den dagen bestämde jag mig för att det var absolut sista gången jag befann mig i ett svenskt klassrum.

Ny pedagogik är inte mycket att ha om man inte vill bygga vidare på väl beprövad erfarenhet. Med tidens alla digitala melodier tror jag inte ens att det har minsta möjlighet att lyckas. Man behöver inte ens ställa den klassiska vänsterfrågan ”Är du lönsam lille vän?” Det räcker att fråga sig om de som är fysiskt närvarande i själva verket är helt frånvarande, då de sysslar med sina mobila maskiner istället. Uttråkade redan i tolvårsåldern visar de vad som väntar. Deras framtid kommer att präglas av den digitala och djupt asociala frånvaron, den som visar upp individen som en varelse som i alla situationer går med huvudet böjt framåt och läser av, skriver, spelar, lyssnar, jag vet inte vad, på en skärm som kallas telefon, surfplatta eller i-pod eller något annat femte, de som gör människor både mindre upplysta och mer likgiltiga för varandra.