Russel Kirk om västerlandets tradition

Foto: Astrid Nydahl

Ibland måste man som bekant gå tillbaka i tiden för att finna något värdefullt. Ju mer den nedåtgående utvecklingen griper om och förlamar våra samhällen, desto mer kan vi lära och förstå av det förflutna, också av det som ligger bara en eller ett par generationer tillbaka.

Russell Kirk (1918-1994) är en sådan person att lära av. Det han skrev kan kanske betecknas som grundat i såväl den kristna traditionen som den politiskt konservativa. Han skrev 32 böcker. Time Magazine och Newsweek beskrev honom som en av USA:s ledande tänkare och The New York Times skrev 1998 om hans bok The Conservative Mind från 1953, att den ”gav amerikanska konservativa en identitet”.

Jag har inte läst hans böcker, men fann en essä som är intressant nog att både läsa och kommentera. Så här skriver han:

The study of great literature in our Western culture has aspired to an ethical end through an intellectual means. The improvement of the private human reason for the private person’s own sake, and the incidental improvement of society thereby, was the object of the traditional literary disciplines. Both the aim and the discipline itself are badly neglected in twentieth-century America.

Här syns kärnan till viktiga kritiska synpunkter. Kirk menar att skolan – observera att artikeln skrevs 1960 – lämnar det stora litterära arvet för något som kanske kan betecknas som renodlat praktiskt kunnande.

An obsessive vocationalism has done mischief to the higher learning—and, for that matter, to secondary schooling; while the “Progressive” methods injured in other ways the old disciplines. Such slogans as “education for living,” “learning by doing,” “schooling for social reconstruction,” “life adjustment,” and “schools to serve the community” have been employed for a generation as weapons against any genuine training of imagination and reason.

Denna tendens har präglat Sverige i femtio år. För varje ny generation elever, lärare och läroplaner har väl ”lära för livet” blivit en sympatisk men tom slogan. Kirk undrar var det fantasirika och förnuftiga lärandet då tar vägen. Kan vi komma vidare om vi klipper banden med vårt litterära, filosofiska och religiösa arv, det vill säga den judisk-kristna traditionen?

Among the consequences has been the steady reduction of leadership—moral and intellectual talent—in America. The founders of the American Republic learned the first principles of human nature and society from the Bible, Cicero, Plutarch, and Shakespeare. But the present generation of school children is expected, instead, to “learn to live with all the world”—through a rash of scissors-and-paste “projects.”When poetry is replaced by “communications skills,” and narrative history by doctrinaire social generalizations, the whole intricate inheritance of general culture is threatened. There are professors of education who seriously argue that no young person ought to read a book more than fifty years old. The imaginative and rational disciplines, so painfully created over centuries, can be immeasurably injured by a generation or two of neglect and contempt.

Hade det inte varit så allvarligt skulle man ju ha skrattat åt Kirks slutkläm. Men vi vet idag att han hade rätt då han 1960 varnade för att utbildningens högre teoretiker närde så tokiga idéer som att elever inte skulle tvingas läsa ”gamla böcker” (Hur "gamla" får böcker vara i dagens skola? Vad finns bortom Potter-horisonten?). Han utgår ifrån att sådana idéer allvarligt kan skada allt det vi givits att förvalta på en eller ett par generationer. 

Kirk sätter samman dessa problem med bristen på moraliskt och intellektuellt ledarskap. Vi ser samma problem i hela Europa. Den politikergeneration som fanns när vi femtiotalister var barn kunde också sin kultur, vissa av dem rentav sin litteratur. Kanske hade de rentav studerat sådana böcker som Kirk nämner. Inom socialdemokratin fanns det en rad ministrar som kunde sina Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg, men också den filosofiska litteratur som låg till grund för deras ideologiska inriktning. Det finns inga skäl anta att det inte förhöll sig på samma sätt inom liberalismen och konservatismen. Sist vi hörde en samtida politiker uttala sig om litteratur var när Fredrik Reinfeldt vurmade för Camilla Läckberg, ett exempel som talade för sig själv i all sin enfaldighet. Vem av ministrarna och riksdagsmännen har idag studerat Marx, Keynes och Adam Smith, vem av dem har ens läst de senaste tio årens Nobelpristagare i litteratur? Numera skyller de på "tidsbrist". Som om våra förfäder hade mer av den varan, som om de politiker som hade en bakgrund både i arbetarklassen och medelklassen inte skulle ha haft tid över för bildande läsning, trots hårda arbetsdagar. Det är inte tid det finns brist på. Det är något helt annat (jag ska inte ens viska vad jag syftar på).