Misstro mot det mänskliga

Foto: Astrid Nydahl

Joyce Carol Oates säger, att skrivandet är ett slags tänkande. De som uppmanar solitärerna och misantroperna att vara tysta, säger egentligen att vi ska sluta tänka. Vad vore litteraturen utan misantroperna? Är det inte i den djupa förtvivlan vi finner de sanningar om livet som andra inte ens ser, än mindre förmår reflektera över? En Cioran, en Kertész, en Bernhard - skulle vi inte vara ohyggligt fattiga utan deras  misstro mot det mänskliga?