Livsmöjligheten bor i avskildheten

Foto: Astrid Nydahl

Mina tvivel kvarstår i allra högsta grad. Texten jag publicerade igår kommer från en kombinerad hjärn-hjärt-period av starkt ifrågasättande. Det har sin grund mindre i det privata och mer i det som kallas "samhället" (trots att det numera skulle heta särhället för att rätt beskriva vad som pågår, när varje särintresse har större betydelse än det kollektivt gemensamma, när svallvågorna efter en tid som försvunnit premierar varje form av dårskap om den bara har sin förankring i politiskt vurm för islam och andra irrläror som suger blod ur det som en gång var vårt). 

Är det en flykt att bilda sig? Är det en flykt att skaffa mer kunskap om varför detta sker? Vad kan jag lära mig av det förra europeiska sammanbrottet? Jag köpte just på nätet en ny bok av Elisabeth Åsbrink. Den heter kort och gott 1947. När den kommer ska jag göra just det jag här frågade om: skaffa mig bättre kunskap, lära mig av det hon berättar. Jag har just nu ingenting nytt att säga. Därför lägger jag ut texten nedan, den finns med i min nya bok. Hos Ulf I. Eriksson är jag mer hemma än i den "verkliga" världen. Jag vill ta tillfället i akt att tacka er alla. Uppmuntran är alltid välkommet, och det är jag ödmjuk inför. Men hur framtiden här i bloggen ska se ut, det vet jag inte idag. Denna eftermiddag har jag fått en oväntad chans att komma ut till havet. Korgen med kaffe och smörgåsar är packad, jag lägger ut detta och säger på återseende.

***

Hur lever man om man inte vill vara en del av varuexplosionen och konsumismen? Utanför förstås, men vad det än gäller behöver man vägvisare för att fullt ut förstå. Själv har jag genom åren varit beroende – och stimulerad – av sådana som Cioran och Kertész, vid sidan av Simone Weil och de stora polska poeterna/essäisterna, som Adam Zagajewski och Czesław Miłosz. Men livet består inte i första hand av namngivna inspirationskällor i litteraturen utan först och främst av det resultatet av läsningen och tankarna blir.

Ulf I. Eriksson är sedan länge en vägvisare. En mycket speciell sådan. Inför de skilda vägarna framstår han som en av få visa. Han går till bestämda delar av litteraturen och filosofin för att hämta det vi i brist på bättre kunde kalla energi och inspiration.

I nya boken På intet stå  (ellerströms förlag) handlar det om Nietzsche, Vilhelm Ekelund, de sufiska diktarna, Eric Hermelin, Emilia Fogelklou, en del andra och i en mycket lång, säregen essä, Jesus från Nasaret. 

Redan inledningsvis säger Eriksson att han skriver om ”olydnadens och ohörsamhetens möjligheter”. Hans väg är radikalt annorlunda än utanförståendets, den handlar också om att ”se till att inte komma ifråga, i det offentligt-produktiva och representativa” och att ”avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens.”

Uppfostrad och präglad i vänstern som jag själv är, där motstånd beskrevs som ständig ”kamp” för bestämda mål, kortsiktiga, på vägen mot det paradisiskt socialistiska, blir jag så tacksam över att läsa Erikssons bestämda uppfattning att det är flykten som är att föredra, eftersom ”flykt är motstånd”. Man bör bli och vara ”den paria du är”.

Vår situation är den värsta tänkbara. Konsumismen i den ”utvecklade” kapitalismen är en katastrof, inte bara på det personliga planet, utan också i en större civilisatorisk mening, vår planet har gjorts ”sjuk av den ekonomiska-politiska maktens herrar och förbrytare: rikedomsförbrytarna”.

Mot dessa ställer Eriksson den här bokens män och kvinnor, de som här står för annat och större, ”De är inga dekadenta gourmet-andar och ingår inte i några offentliga, skådespelsartade, självbekräftande kulturcenakel.”

Efter en inledning som den jag här beskrivit förstår var och en att Ulf I. Eriksson inte sitter och tjattrar i några tv-soffor, nej inte ens deltar i ”debatten” på våra alltmer nöjesfältslika kultursidor. Ulf I Eriksson publicerar sig i små kulturtidskrifter – flera av texterna har den bakgrunden – och i de få egna böckerna.

När han läser Arthur Rimbaud ”framstår dagens kultur av civiliserade mindre måttlösheter och enfaldigt självupptagen uppbyggelse och lekfullhet som en virtuosernas veritabla karaokemarknad – medan livsmöjligheten bor i avskildhet/tystnad…”

Det är kanske just den kombinationen som upprepade gånger lyfts fram av Eriksson. Ensamheten, avskildheten, tystnaden och den medvetna viljan att stå bortom och utanför är Erikssons bild av det som möjligen kunde utgöra skillnaden. 

Det finns nu ingen anledning för mig att gå igenom hans texter och citera sönder dem. Ovan skrivna är möjligen bara mitt eget försök att hålla fast boken efter läsningen. Ty det är ingen avslutad läsning. Ulf I. Erikssons böcker har den tyngd och det allvar som krävs för ständiga återkomster, omläsningar.