Fridfullhet och självbedrägeri

Söndag förmiddag, två sekundmeter, tystnad. Foto: Astrid Nydahl

Det finns bara ett sätt att få ro igen efter turbulens. Söndagens ro kom, som så ofta förr, här ute vid Landön. Det var så disigt att det var svårt att se horisontlinjen, havet och himlen flöt ihop.

Jag vet inte om själva miljön gör mig lugn, eller om det är tystnaden och stillheten. Men jag vet att det blir likadant varje gång. Nu närmar sig en tuff höst med massor av undersökningar för diverse sjukdomar och sedan en operation. När jag tittar i bordsalmanackan blir jag genast orolig, vill stryka över allt jag skrivit in och sätta igång med avbokningarna. Nej, det är inte förnuftets röst, det är känslans och den är för det mesta irrationell.

Foto: Astrid Nydahl

Men jag kan alltid lura mig själv så pass mycket att jag djupt inne i en bok eller en film på allvar tror att inget av dessa orosmoment egentligen existerar. Innerst inne är jag alltjämt 25 år ung och jag ska nu börja upptäcka världen. Resorna ska gå till Balkanländerna, till Frankrike och Tyskland, till England, Portugal och Mellanöstern. Den där inre figuren tror att livet kan levas två gånger och att man den andra gången undviker alla blindskären och suddar ut alla sina tillkortakommanden och vidriga handlingar.