Dolores Redondo introduceras på svenska med en tegelsten

Dolores Redondo: Den osynlige väktaren. Första delen i Baztán-trilogin (Bucket List Books, översättning av Manni Kössler).

Nu introduceras Dolores Redondo på svenska. Hon är född 1969, jurist till professionen, bosatt och verksam i Ribera Navarra, Spanien.

Det förhåller sig så att Redondos trilogi blivit en omåttligt populär serie i hemlandet. Också utomlands, med fler än trettio översättningsvolymer, och filminspelning på gång.

Efter att ha läst den första tegelstenen, den är 432 sidor i täta, breda spalter i en vackert inbunden volym, kan jag säga att jag förstår framgången.

Kvinnliga mästerdetektiver växer kanske inte på träd, trots genrens allt yvigare tillväxt. Jag bortser helt från fäsörerna i branschen och tänker mer på de seriöst arbetande författarna.

Tidigare i år försökte jag till exempel läsa Elisabeth George´s nya roman, eftersom jag är svårt förtjust i Barbara Havers som karaktär. Jag gav upp efter hundra sidor. En snårskog av sidoberättelser omöjliggjorde läsningen.

Nå, kvinnan som leder utredningarna i Redondos bok är kriminalinspektör Amaia Salazar. Hon är en övertygande karaktär, både i sitt yrke och som människa vars liv präglats av ett svårt trauma. Det leds läsaren sakta in i och man förstår ganska snart att traumat har med hennes vuxenliv att göra. Utan att berätta för mycket kan jag säga att det hänger ihop med det familjeföretag hon föds in i och där hon som nioåring är nära att dödas.

Dolores Redondo. Förlagsbild

Brottshandlingarna i Redondos första bok är kopplade till samtidens köns- och sexualitetsuppfattningar. Två flickor hittas mördade. Mordplatserna är likadant arrangerade. Jag ska inte nämna detaljer, de är nämligen avskyvärda. Men jag ska säga att när ett tredje sådant brott äger rum kan Salazar och hennes kollegor snabbt konstatera att det inte har något med de två andra fallen att göra. Däremot har det triggats av samma faktorer som utlöst de två första morden. Faktorerna kunde kallas för utseende- och moralnormer för flickor som är på väg från barndomen in i tonåren. 

Jag läser normalt inte kriminalromaner. Men av en tillfällighet fick jag denna i min hand och kan konstatera att den är ett stycke gediget hantverk. Berättelserna är mycket trovärdiga, personteckningarna likaså, och utan att det finns någon färdig film kan jag säga att jag ändå bildat mig tydliga uppfattningar om människor och miljöer.

Vem den osynlige väktaren är överlåter jag till kommande läsare att upptäcka. Den saken är nämligen en alldeles egen berättelse som varken saknar spänning eller humor.