Foto: Astrid Nydahl |
Jag
återvänder till Valeriu Marcu idag. Det är så att några av hans böcker finns
publicerade på nätet i engelsk översättning från de tyska originalen, bland
annat Men and Forces of our Time. I den boken diskuterar han ämnen som ligger
väldigt nära sådant jag ofta skriver om här i bloggen. Som exempel vill jag
använda drömmen om det förflutnas folkhem. Är detta folkhem, skapat i
samförstånd mellan två diametralt motsatta sociala och politiska krafter, alls
möjligt att återskapa eller till och med återvända till?
Jag möter före detta socialdemokrater som nu är anhängare av Sverigedemokraterna. Inte för en sekund tvivlar jag på att det handlar om denna förlorade världs attraktionskraft, tiden före sammanbrotten, tiden före det stabila och homogenas globala övergång i det heterogena och fläckiga. Om en politiker idag reser land och rike runt och lovar ett folkhem så börjar människor lyssna, för att sedan överge det parti de varit trogna länge för detta "nya". Där finns SD i nutiden, som en väldig, idéernas dammsugare och centrifugalkraft för lovsånger till, och skönmålningar av det förflutna.
Marcu vidgar diskussionen något, samtidigt som han erkänner den existerande sorgen över en försvunnen värld:
Jag möter före detta socialdemokrater som nu är anhängare av Sverigedemokraterna. Inte för en sekund tvivlar jag på att det handlar om denna förlorade världs attraktionskraft, tiden före sammanbrotten, tiden före det stabila och homogenas globala övergång i det heterogena och fläckiga. Om en politiker idag reser land och rike runt och lovar ett folkhem så börjar människor lyssna, för att sedan överge det parti de varit trogna länge för detta "nya". Där finns SD i nutiden, som en väldig, idéernas dammsugare och centrifugalkraft för lovsånger till, och skönmålningar av det förflutna.
Marcu vidgar diskussionen något, samtidigt som han erkänner den existerande sorgen över en försvunnen värld:
Tears for a vanished world are rebellion, no less than sighs for a world yet to come. This rebellion on behalf of the past is not more definitive, not clearer, not less ambigiuos than rebellion on behalf of the future, for the past is wrapped in the dreams of children and of pundits.
Kan
man göra uppror mot tidsandan? Ja, det är klart att man kan, och detta uppror
pågår för fullt, i hela Västerlandet. Det är ett uppror som är både konkret
begripligt och politiskt reaktionärt, i det att det vill återvända till
förflutenheten. Marcu beskriver det mycket bra, när han skriver:
It is a rebellion against the danger of mechanical petrifaction, a vision of the past arising to confront the giant wheels of the present. It is a flourish of trumpets to herald a renaissance whose forms are slowly shaping themselves. Such a renaissance is not impossible. The rebirth of old thoughts and old ideals is something very different from reaction in the political sense of that term.
Sista meningen hos honom är egentligen den som jag helst tar till mig.
De människor som verkligen studerar och lär av äldre tankeskolor och äldre idéer
kommer snart att se att mycket av det som borde vara grundläggande i ett
civiliserat västland gått förlorat.
Vi monterar glatt ner. Nedmonteringen börjar redan i grundskolan, fortsätter i det vi förr betraktade som högre utbildning men i många fall idag bara kan beskrivas som terapeutisk syssla, och slutar i vuxenlivet som en kopia av tonårens popkultur.
Allt som är fast
förflyktigas. Hur ska vi någonsin kunna göra någonting åt det? Kanske borde vi
ändå snegla åt en äldre textrad som handlar om hur allt det gamla störtas i
gruset? Ur det kunde kanske något växa. Men inte ens det är jag särskilt säker
på.
Vi monterar glatt ner. Nedmonteringen börjar redan i grundskolan, fortsätter i det vi förr betraktade som högre utbildning men i många fall idag bara kan beskrivas som terapeutisk syssla, och slutar i vuxenlivet som en kopia av tonårens popkultur.
(Ur Valeriu Marcu: Men and Forces of our Time, översatt till engelska
av Eden och Cedar Paul, New York, The Viking Press, 1931).
Eftersom jag var barn på 50- och 60-talet (blev 20 år 1969), så bär jag på ett starkt nostalgiskt drag till den tiden. Självklart. Är det underligt att de flesta av oss ser vår barndom som det förlorade paradiset, Edens lustgård, en herdeidyll, ett Arkadien?
SvaraRaderaTänk på Oblomovs lyckliga barndom, på den olycklige, alkoholiserade Sebastian Flyte i "En förlorad värld" som är "förälskad i sin barndom", på Nabokovs mamma som "älskade sitt eget förflutna med samma tillbakablickande innerlighet som jag nu älskar hennes bild och mitt förflutna" (ur "Tala minne!"). Min barndom är också mitt Camelot, mitt Shangri-la. Mitt Samarkand.
Men samma nostalgi kan jag känna för det hånade 80-talet, och 00-talet, när jag blev morfar.
Jag har inget emot så kallad livsstilsliberalism. Vad jag vänder mig emot är hur man kan vara så dum att man tror, vilket är kännetecknande för HBTQ-rörelsen och feministerna, att detta går att förena med massinvandring från kulturfrämmande länder. Faktum är att massinvandring från hederskulturer inte borde få förekomma. Inte av några skäl. Anser man att det kan finnas sådana skäl, så är man är suicidal och förtjänar de problem man kommer att ställas inför. Det största kanske att ens naiva tro på att massinvandring går att förena med Pride-parader och andra manifestationer av tolerans kommer att grusas totalt.