Charles Bukowski: Kärlek är en hund från helvetet. 160 dikter (Lindelöws bokförlag, översättning av Einar Heckscher)

"Det autentiska är nyckeln till den sorts poesi han sätter främst hos andra
och vad han själv strävar efter: en röst utan krockkuddar och slöjor, som ett slags
uppsluppet förtvivlad bluessångare." Einar Heckscher i förordet till boken.

Det är få författare som fått leva med och därtill få ett eftermäle som nästan helt grundas på klichéer, i lika hög grad som Charles Bukowski. I vissa skeden har dessa kanske gagnat honom. Vem vill inte läsa ”en snuskgubbe”? Den pornografiska strömmen i modern litteratur har förstås sina perioder, ibland trängs den med annat på kultursidorna, ibland hör man inte ett pip från den. Jag tror inte att den pornografiska aspekten vid läsningen av Bukowski är helt och hållet en kliché, men jag tror att om man fastnar i den så går man miste om så mycket annat. Vad är pornografisk litteratur, och vad är naket kyliga, ibland roliga och lika ofta tragiska skildringar av sexakten?

Vad kan man då skriva om denna nyutkomna, vackra samling med 160 dikter? Vågar jag kalla dem kärleksdikter? Jag tror jag gör det, även om det förstås kan finnas vissa konkreta förbehåll. Men hur vi än vrider och vänder oss så är detta Bukowskis bilder av kärleken, den som inte alls är särskilt romantisk, och inte särskilt hållbar heller, men som är varje människas längtan och behov.

Bukowskis kärlek är kvinnan på besök. Den är kvinnan som fladdrar förbi men hinner ta av trosorna ändå, den är tårarna på kudden och spilld säd. Bukowskis diktade vardag är förmodligen en ren transformation av hans egen, verkliga vardag. Ölen och brännvinet. Kedjerökandet. Toa-besöken. Men den är också i dikten narkotikan och de tämligen fasansfulla interiörerna från kvartarna och dess kvinnor. Hororna. Det ansvarslösa. Spelandet på hästar. 

Grottekvarnen där omkvädet lyder ”människor behandlar inte varandra väl”, och insikten att det inte bara är ”knullandet och sugandet/ som tränger in i en mans ryggrad/ och mjukar upp honom, det är lika mycket/ allting därutöver” och han berättar om regnet ”piskande, smattrande/ ösregn/ regn/ nyttigt för träden och/ för gräset och luften…/ nyttigt för dem som/ lever i ensamhet.” Den här dikten har dessutom, som en knorr på lovsången dessa rader: ”jag skulle ge vad som helst/ för en kvinnas hand på mig/ nu ikväll./ de mjukar upp mannen, och/ lämnar honom sedan att/ lyssna till regnet.” 

Kärleken är inte främst eller alltid en handelsvara i form av kontantbetalda knull, i "lösa förbindelser" eller äktenskap, inte ens hos Bukowski. Därmed inte sagt att den inte kan vara det. Däremot är kärleken alltid lika svår att hantera som en hund från helvetet. Det har vi hans ord på.