Augusti, första dagen. Om tilltänkta mega-asylboenden, behovet av frid och ro, samt minnet av en passionerad litteraturman

Foto: Astrid Nydahl

Här landade en gång i tiden militärflyg. Därför finns det nu ett gammalt Drakenplan som mest liknar ett monument över en tid då Sverige ansågs värt att försvara militärt. Nu är Rinkabyfältet mest av allt betesmark för en mycket stor besättning kor. 

Under den kaotiska hösten 2015 var det något snille som tyckte att fältet skulle bli ett gigantiskt asylboende. Försvarsmakten sade nej.  Rinkaby har runt 800 bofasta. Fältet skulle hysa 10.000 asylsökanden. 

Liknande stolliga idéer framförs på fullt allvar när det gäller lilla Ivö som bara har 137 bofasta. 

Affärsmännen, Svenska semesterhem, som köpt campingen på ön vill ha 2.000 asylsökande boende där! Kommunen säger förstås nej. Sossarna, som är i opposition, har till och med skickat ärendet till sina partikamrater i regeringen för rådgivning. Det är ingen avancerad gissning att detta gigantiska boende aldrig förverkligas. 

Öns vatten och avlopp är anpassat för några hundra personer. Och någon moské lär det aldrig byggas. Ivö kyrka, byggd på 1200-talet, bör under alla omständigheter skyddas mot attentat sådana vi sett denna sommar. Frågan är bara vem som ska sköta det.

Foto: Astrid Nydahl

Vad som göms runt en liten vägkrök uppenbarade sig. Vi är mycket konservativa i valet av platser för frid och ro, men en bit ifrån den vanliga viken vid Landön låg detta vackra, vilsamma ställe. Varför är det så viktigt att söka upp sådana platser? Till skillnad från den konsumistiskt omvända massan betraktar jag inte gallerior och shoppingrundor som någonting annat än psykologisk krigföring och indoktrinering. En människa som fångats av konsumismen slutar tänka. Hon behöver inga tankar alls. Hon behöver en impuls som  får henne att ta en vara. När den impulsen väl gjort sitt kommer nästa som får henne att ta ut kontokortet och inhandla varan.

Det som utmärker köptemplen idag är dels den konsumistiska massan, men också, märk väl, de allt större skarorna av unga muslimska män. De hänger där, de går i grupper till synes planlöst, ivrigt engagerade i sina mobiler, det enda de har gemensamt med resten av köptemplens massor.

Om man tar till höger från motorvägen hamnar man i dessa dystopier. Tar man av åt andra hållet och följer den gamla kostigen ut mot havet hamnar man på platser där frid och ro råder. Där man kan läsa om man vill. Men helst av allt bara glor jag, ut mot horisonten. Den enda impuls jag får där är att höja kaffekoppen mot munnen och sedan dricka.

***

Eftersom Mats Gellerfelt gått bort vill jag rekommendera Kaj Schuelers minnesord i Svenskan:

Mats Gellerfelt var en person med starka passioner och ett stort hjärta. Det rymde både sympatier och antipatier och han hade tidigt en unik förmåga att i skrift ge uttryckt för detta. Han använde orden för att nagla fast vad han, med ungdomlig säkerhet, tyckte var rätt och fel. I början av sin karriär som kritiker i Svenska Dagbladet var han inte mycket för att jabba utan slog gärna till med högern direkt.

Hans kärlek till litteraturen – vi kanske ska säga den goda litteraturen – var så stor att han satte sin egen karriär på spel när han agerade litterär domare. Han hade sin förankring i den mästerliga modernistiska litteraturen: Faulkner, Joyce, Ekelöf, Hemingway, Eliot och you name it. Han var orädd – det inte var givet att en person som dömde ut såväl den svenska litteraturen som kritiken skulle få fortsätta verka. Detta var sent 70-tal, tidigt 80-tal – en tid då ord var något man inte slängde ur sig lätt.

Sådana passioner ter sig allt mindre sannolika idag. Därför vårdar vi de få som finns, också i minnet av en avliden man.