 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Kan man diskutera
förändringar i människans beteende utifrån studier som är kortsiktiga? Frågan
slog mig när jag läste José Ortega y Gassets bok Massornas uppror (Natur och Kultur 1934, översättning och
introduktion av Alf Ahlberg). Den publicerades 1930 och byggde på två tidigare
studier av honom, dels boken Espana
Invertebrada som kom 1922, dels en artikel i El Sol med titeln Masas, 1926, samt i två föredrag hållna
i Buenos Aires 1928.
När man läser en så pass
gammal bok är man övertygad om att analyserna kan komma att halta, och att de
exempel som leder fram till resonemangen kan te sig föråldrade. Men det
märkvärdiga med Massornas uppror är
att den ter sig så aktuell, så applicerbar på just 2000-talets Europa och de massor
som befolkar kontinenten.
Vi får här bekanta oss med
begreppen elit och massa på ett sätt som kanske inte är vanligt idag. Att bara
använda ett begrepp som elit betraktas numera som suspekt. Författaren menar
att massans makt är intimt förknippad med elitens abdikering. De idel och den
kultur som eliten är satt att förvalta och vårda har plötsligt upphört att vara
giltig.
Vem är eliten i hans
föreställningsvärld? Han darrar inte på rösten när han svarar: medelklassen.
Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och
moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra
liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir
medelmåttan. Medelklassens låter medelmåttans kultur etablera sig.
Dess hegemoni omfattar det
bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, hötorgskonsten,
kiosklitteraturen. Nog känner man igen sig mer än en gång. Det som skulle ha
varit en svensk medelklass är idag en obildad massa vars mål i livet är en
snygg villa, en bra leasingbil, inkomster som alltid är för små och därför
måste bli högre, ideal som hänger mer samman med samtida popkultur än med ett
historiskt arv. Politisk obegåvning och kulturell nivellering brukar utmärka denna nya medelklass som alltid överskattar sin egen förmåga att leda ett samhälle framåt.
Man måste nog läsa dessa ”gamla
böcker”. De har något att säga oss. Det vi kan lära är inte minst att genomskåda vår samtid, dess politiska skojare och kulturföraktande normer. Och vill vi inget lära kan vi blunda medan
vi bläddrar i böckerna, de som är så gamla att det varken står orden "spänning" eller "healing" på omslagen.
Läste boken ifråga själv 1969 (bibliotekslån) och citerade ymnigt ur den i en recension av en ungmoderat bok som bland andra hade Anders Björk som upphovsman. Recensionen sändes till en ungmoderat tidskrift men refuserades, trots att den än idag ter sig välskriven och sammanhängande, men man kanske inte kritiserar sitt ungdomsförbunds höjdare ostraffat.
SvaraRaderaIdag är situationen inte olik den på 30-talet. Abdikationen har lett oss fram till ett stup. Som bekant stödde Ortega Y Gasset den republikanska sidan i spanska inbördeskriget, medan många intellektuella i väst - i valet mellan pest och kolera - valde Franco-sidan.
Jag menar att vi åter inte kan vara kräsna utan att vi precis som italienska liberaler på grund av vår egen svaghet tvingas välja mellan fascism och bolsjevism. Eller deras nutida motsvarigheter.
Din beskrivning av svensk medelklass är träffande. Tyvärr sann vad gäller bildning. Inte ens enkla svenska ord som var vanliga för 40, 50 år sen förstår de som går ut svenskt gymnasium, knappt ens deras föräldrar. Detta viftas bort som "språket har alltid förändrats". Men den språkkunnige, den bildade kan ju, som Karlfeldt sade, "tala med bönder på bönders vis och med lärde på latin". Det vill säga tala med både förortsslynglar och Horace Engdahl.