Enzensberger, Andersen, Hastings och andra om vad som pågår i Europa

Sparkhill, Birmingham. Foto: Thomas Nydahl

Med anledning av den gångna veckans europeiska dramatik vill jag återvända till ett avsnitt ur min bok Black Country från 2012. Det handlar om Hans Magnus Enzensbergers bok Inbördeskrig (Aussichten auf den Bürgerkrieg). Den utkom redan 1993 och måste betraktas som en av de allra tidigaste analyserna i bokform av hur det ”nya” Europa såg ut och vart det var på väg.

Här börjar avsnittet ur boken:

Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger skrev för länge sedan om lågintensiva inbördeskrig,  och jag undrar om inte just de etniskt definierade kriminella gängen i West Midlands är indragna i just det.

Enzensberger skrev:

”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.”

Och vidare:

”Den som har medel därtill kommer redan på ett tidigt stadium försöka skaffa sig legoknektar som träder i polisens ställe. Ett tydligt tecken är den så kallade säkerhetsbranschens tillväxt. Livvakten avancerar till statussymbol. Till och med statliga myndigheter engagerar särskilda ’beskyddare’ för att värna om infrastrukturen (…) Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”

Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen vidmakthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som gett dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Ur det handlandet växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten istället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL görs till förövare, när de i själva verket aktivt går till försvar av sitt samhälle mot en ideologi och en rörelse som på sikt vill förslava dem. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”

Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.”  Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna (olustigt nog nämner han just brittiska Birmingham i sin uppräkning av sådana städer, tillsammans med Bombay och Rio) och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordbrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att ”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.”

Kan Enzensberger ha haft särskilt fel när han skrev sin bok? Jag tror istället att hans analys av skeendet då, i början av 1990-talet, förstod vad som väntade.

*

Här slutar avsnittet ur min bok, och jag vill tillägga följande:

Det som nu karaktäriseras som en formlig flodvåg av människor som via de nordafrikanska staterna eller Turkiet/Grekland rör sig norrut mot drömländerna Tyskland och Sverige får inte för en sekund betraktas som ett övergående fenomen. Sverige har för tillfället gränskontroller – jag har nyligen själv passerat en sådan – som är både slumpartad och amatörmässig. Ändå sägs den t.ex. ha minskat inbrotten i södra Sverige dramatiskt. Men har den minskat hoten mot våra samhällen? Jag menar att det vore naivt att tro det. De människor som kom i den förra stora vågen är idag utspridda över hela Sverige. I deras närhet sker allt det vi dagligen kan läsa om: våldsbrotten, de sexuella övergreppen och våldtäkterna, störningarna av den allmänna ordningen. Men allvarligare än så är förstås den långsiktiga effekten av ett sådant befolkningsskifte. Hur ska demokratiska värderingar grundade i franska revolutionens ledord kunna samleva med islam och shariastyrda synsätt och vanor som självklart biter sig fast överallt där afghanska, somaliska, etiopiska, arabiska och andra unga män från den muslimska världen, vilka plötsligt fått ta del av allt det som ett modernt välfärdssamhälle har att erbjuda, utan att ens vuxit upp i det eller gjort rätt för sig? Det säger sig självt att allt detta är omöjligt.  Enzensbergers tes ter sig giltig för såväl den europeiska gängkriminaliten som för de etniska enklavernas särkrav, avskiljanden och hot mot demokratiska grundprinciper. Man måste t.ex. ställa sig grundläggande frågor om var det ena - gängkriminaliteten - upphör och var det andra - islamisk terrorism - börjar. Jihadisten bakom massakern i Nice är ett "bra" exempel på hur osynlig denna gräns kan vara. Det ena griper in i det andra.

Så här skriver Joakim Andersen:

Frågan om kriget, och de instinktiva avfärdanden den väcker hos de flesta Gutmenschen, illustrerar att vårt samhälle mentalt lever kvar i en svunnen tid. De föreställer sig ännu kriget som två arméer som står mot varandra, och där är vi inte. Detta är en ny historisk cykel. I vår tid är det mer relevant att tala om 4GW, fjärde generationens krigföring. Termen myntades av bland andra William S. Lind i artikeln The Changing Face of War: Into the Fourth Generation. 4GW är assymetriskt, decentraliserat och i hög grad psykologiskt. Distinktionen mellan militär och civila blir också mer diffus, vilket innebär både att civila blir måltavlor och, som i Nice, angripare. Utgår vi från Linds definition är kriget redan här, och det är dessutom svårt att hantera. Hur hanterar man exempelvis det faktum att fienden rör sig ”som fiskar i vattnet” bland muslimsk civilbefolkning, att det är omöjligt att veta vem som kommer utföra nästa angrepp?

En annan skribent som Andersen tar upp i sin artikel är Max Hastings. I en större text som resonerar kring det faktum att massmigrationen förvandlar Europa till något oigenkännligt. Bland annat skriver han om den båttrafik som dygnet runt tar människor norrut:

The people on these odysseys are driven by motivations and passions more intense than most of us can imagine. They see our societies offering a wealth and security unimaginable in their homelands. They embrace the most desperate dangers to reach our shores. At present, the governments of Europe have no credible and coherent policies for checking or halting the flood, beyond creating some frail fences on the Eastern margins. Mass migration now poses the gravest threat to Europe’s stability and tranquillity since the end of the Cold War, and arguably since 1945. Unless it is checked, over the coming decades it promises to change the character and make-up of all our societies on a scale to make past immigration seem trivial.

Det finns alla skäl i världen att nu seriöst studera de texter som analyserar situationen kritiskt och som inte sitter fast i konventionella och oanvändbara förklaringsmodeller.

---

Hans Magnus Enzensberger: Inbördeskrig (Norstedts, översättning av Madeleine Gustafsson).