Abdellah Taïa: Ett land att dö i

Abdellah Taïa: Ett land att dö i (Elisabeth Grates Bokförlag, översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur)

Det närmaste man kan komma algerisk-franska författaren Nina Bouraoui hittar man i marockansk-franska Abdellah Taïas nya roman. Här talar en man/kvinna så som en kvinna/man talar i Nina Bouraouis romaner. Klumpigt uttryckt? Kanske, så låt mig förklara. Hos Nina Bouraoui hittar man mycket ofta de könsöverskridande karaktärerna, också i det självbiografiska stoffet finns flickan som hellre vill vara pojke, liksom den vuxna kvinnans lek/spel med identiteter. Hos henne blir det dock aldrig en litterär posé utan en djupt övertygande, sökande, attityd till det material som livet utgör.

Abdellah Taïa öppnar Ett land att dö i med dedikationen Till mina systrar, alla mina systrar. Så det är självklart att han också är en av Bouraouis likar bland alla de araber som lever i den franska huvudstaden, ja kanske rentav hennes syster? Jagberättaren står inför ett fysiskt könsbyte. Hans språk är det raka, ofta brutala. En läkare från Stockholm, Dr. Johansson, ska skära bort hans manliga organ och ersätta det med ett kvinnligt: ”Utan kuk. Utan pitt. Utan balle. Utan utväxt. Utan sperma. Utan pung. Utan detta onödiga ting mellan benen som fördärvat mitt liv i alla tider.”

Det är bara det att hans könsbyte inte får honom att känna sig som en kvinna. En öppning finns det, men den tycks ha befriat honom/henne från alla känslor. Han har varit Aziz och blivit kvinnan Zannouba men undrar om han nu ska kalla sig hon. I ett avgörande avsnitt reflekterar hon:

”Den här förändringen som inte var någon förändring. Jag skulle inte gå från att vara pojke till att vara flicka. Jag skulle bli den flicka som jag alltid varit, långt innan jag kom till världen.”

Och några meningar längre fram:

”Är jag kvinna, helt och hållet kvinna?

Nej.

Är jag fortfarande man?

Nej.

Vem är jag då?”

Hela denna process är glimrande skildrad. Det är litteratur som gör läsaren delaktig. På samma sätt grips man av de smärtsamt brutala skildringarna av livet som manlig prostituerad i parisiska miljöer. Det finns inte en chans att skydda sig mot dem. De blir bilder för ens inre, att de stannar kvar kan jag försäkra. De får mig också att tänka på Jeanne Cordeliers enastående bok Utbrytningen, som finns i nyutgåva på Elisabeth Grates förlag.

Det finns många andra skikt i denna roman, liksom det finns andra, för berättelserna viktiga personer, men dessa sparar jag gärna till läsaren av boken. Låt mig bara avsluta med det som bokens titel anspelar på, med ett citat ur boken:

”Jag älskar Paris. Det är min stad (…) Det är här jag vill dö.”

Det är förstås alldeles logiskt att romanen utkommer idag, den 14 juli, den franska republikens nationaldag. Frihetens, jämlikhetens och broderskapets dag. Taïa hade säkert också lagt till systerskapet.