Zinaida Lindén: Valenciana. Noveller

Zinaida Lindén. Pressbild av Katri Lehtola.

Zinaida Lindén är tillbaka med en ny novellsamling, Valenciana  (Schildts & Söderström). Hon har utgivit ett antal fina romaner och novellsamlingar förut, bland annat I väntan på en jordbävning, Lindanserskan och För många länder sedan. Lindén föddes i Leningrad 1963, är gift med en finländsk man och lever sedan länge i Finland. Hon har också varit bosatt i Japan. Detta säger jag för att det är viktigt i hennes författarskap. De tre olika nationerna och folken finns med i det mesta hon skriver. Den nya novellsamlingen är ingen undantag. Titelnovellen är i högsta grad japansk.

Motivbilderna i de nya novellerna sammanhänger på ett sofistikerat sätt, eftersom de på ett eller annat sätt utspelar sig i närheten av en verklig eller hotande katastrof. Dessa kan som bekant utspela sig både i det privata, enskilda livet, och i de stora sociala sammanhangen. Det är ingen tillfällighet att den stora jordbävnings- och tsunamikatastrofen i Japan 2011, finns med som miljö och scen i en av novellerna, Att hålla sig fast vid regnbågens pelare. Hennes beskrivning av själva naturkrafterna är där så drabbande att man för en stund verkligen tycker sig förstå. Det gör man naturligtvis inte, men litteraturen har bland annat till uppgift att gestalta också det ofattbara.

Samlingen håller genomgående hög klass. Ändå finns det några texter som berör mig särskilt starkt. En sådan är Kärleken till de tre apelsinerna. Den är berättad i jag-form och utspelar sig i Leningrad i februari 1983. Tillvaron där och då porträtteras som tung, våt och grå, och den berättande kvinnan är universitetsstuderande. En psykisk sjukdom drabbar henne, hon blir vilse i tillvaron. Kliniken hon går till är lika tungt grå som tillvaron själv denna vintermånad. Hon säger att hon är gisslan hos sin depression. Men hon lär sig gråta och saker som är oväntade händer henne. Novellens slut är magnifik, både vacker och gripande.

Novellen En flygares son är så sorglig att jag nästan inte kan säga något om den. Den berättar om ett ensamt barn, Aleksi, som ska flyga från Finland till USA och som på planet tas så fint om hand av Henrik Lappalainen som tillhör kabinpersonalen. Henrik är en hotellvurmare. Han älskar sina hotellrum mellan flygningarna och stannar helst där när de andra går på krog eller nattklubb. Det är en lång novell som ömsint skildrar barnets trygghet i den vuxnes sällskap på resan. Men mot slutet tar den en vändning som gjorde ont att läsa.

Den tredje novellen jag vill framhäva är bokens avslutande, Usurpatorn. Den utspelar sig i Finland. Huvudrollen har Gubben, hans riktiga namn är Matti Pellonpää. Problemet är att exakt samma namn bärs av en känd skådespelare. Utifrån dessa två tecknar Lindén ett fint porträtt av ett Finland i det förflutna och i samtiden. Hon betonar att det Finland som det talas om ”aldrig funnits”. Gubben har problem av annat slag, han ropas upp på hälsostationen med ett namn som alla de andra förknippar med skådespelaren. När skådespelaren/usurpatorn Pellonpää dör känner han ändå ingen lättnad. Så flyttar hans dotter Sanni till Norge där hon får jobb som sjuksköterska. Osökt leder Lindén in oss i den verklighet där den stora, obegripliga massakern ägde rum. Massmördaren som först slog till i Oslo och sedan på Utöya tar scenen i besittning. Gubben hör vad som pågår och ringer sin dotter förtvivlat. Hon går inte att nå. På ett sjukhus bekräftar man att hon finns där, tillsammans med sin Erland. Oron stiger, hur pass skadade är de? Novellen avslutas elegant och överraskande. Lindén kan hantverket och hennes noveller är alltid spännande att läsa, just för att de är oförutsägbara.