Missionsförbundaren som barn. Vägen från lydnad till vägran

Gamla Betelkyrkan i Malmö

Jag var nog en ganska medgörlig pojke när det gällde mammas förväntningar. Jag gjorde som hon sa, och som mormor hade skrivit i min konfirmationsbibel: ”Börja i unga år, vandra i Jesu spår.” I den söndagsskola jag placerades – den hölls i samma byggnad som ungdomsåren skulle förverkligas, Lorensborgs ungdomsgård – fann jag väl egentligen bara ett uttryck för det barndomen också kan vara.

I Missionsförbundets jubileumsskrift då Betelförsamlingen fyllde 75 år kunde man läsa:

”År 1958 lyckades det församlingen att öppna ytterligare en söndagsskola. Denna gång i stadsdelen Lorensborg, där Malmö stad upplät sin ungdomsgård. Denna söndagsskola växte snabbt i den folkrika höghusbebyggelsen, och är just nu församlingens största skola. Genom dessa söndagsskolor har församlingen sålunda nått ut till ett elevantal, som under några år uppgick till bortåt 800.”

De raderna visar på en ständigt växande och tämligen omfattande söndagsskoleverksamhet. För de flesta barn blev den kanske mest av allt en självklar träffpunkt under veckans längsta – och långtråkigaste dag. Bäst minns jag sångerna. Och förstås insamlingsbössan med de svältande barnen. Mission har i hela mitt liv varit synonym med just svält och lidande. De afrikanska barnen – flugorna i ögonen, de uppsvällda magarna och de tomma muggarna – fick bli sinnebilden för mottagaren av missionens hela godhet. Ett barn reflekterar inte över vad missionären egentligen vill. Ett barn saknar förmågan att placera svälten i relation till sig själv som välmående svensk. Medvetandet började växa senare, då jag var med i SMU, Missionsförbundets ungdomsorganisation. Vi träffades varje vecka i en mysig källarlokal i Betelkyrkan. Den var hela malmöorganisationens hjärta och själ. Där skedde allt. Där mötte jag mormor på gudstjänster och andra tilldragelser. Där hade jag mina unga vänner. Men vi saknade egentligen en djupare vänskap förankrad i den kristna tron. Min känsla för denna organisation och detta tänkande blev allt mer bräcklig och den föll så småningom helt samman. Min barnatro – hade jag en sådan någonsin? – blev otro och mitt tvivel skulle bli ett signum många skrattade åt. Jag var verkligen Thomas tvivlaren. I det sökte jag friheten, den inre, och oberoendet, också det yttre.

Ett av mina starkaste minnen av vägran är när mamma ber mig sitta ner. Hon har en Bibel i handen, hon vill läsa för mig. Jag står upp länge efter det att hon satt sig. Jag vill inte höra ett enda bibelord. Det slutar, efter skrikande och tvärviggande, med att hon bara ber att få sitta bredvid mig. Hon hade börjat sjunka in i sin självspäkning. Hade den religiösa undertoner, bestämdes den rentav av hennes allt djupare religiositet? Jag var inte förmögen att ställa frågor. Min vägran var fysisk. Min vägran var den instinktiva revoltens.

SMU innebar också scoutverksamhet. Dessa kristna scouter hade mottot ”Framåt. Uppåt” vilket idag för mig kan te sig en smula komiskt eftersom begreppet Uppåt sedan länge i bästa fall kan förknippas med socialt och ekonomiskt klättrande, en av de egenskaper vår tid har som jag kanske föraktar mest av alla. Då förstod alla den himmelska syftningen.

Tiden i SMU hade inslag som jag idag är tacksam över att ha fått med mig i livet. När jag tänker ordet Vätteriks så står minnena fram som bildserier eller filmsekvenser. Det var ett så kallat Riksmöte med scouter från hela Sverige. Också en rad utländska scoutkårer fanns på plats och det var för mig första gången jag fysiskt fick erfara att leva med afrikanska unga pojkar. Vi bodde förstås i tält. Lagade vår egen mat. Deltog i de stora, kollektiva aktiviteterna om kvällarna. Men också de alldeles vardagliga scoutaktiviteterna i Betelkyrkans källare är levande minnen. Inte minst kommer jag ihåg hur jag slet för att lära mig knoparnas hantverk. Jag blev aldrig särskilt bra på det och låg därför långt efter de andra pojkarna. Att vara scout var ju också och inte minst en skola, överlevnad i naturen var ett ideal som man bara kunde efterleva om man kämpade hårt med att införliva kunskaperna. Läger hölls på skånska scoutgårdar som Finngården och Göransborg. Varje gång jag var på ett mindre läger och konfronterades med nattens mörker undrade jag vad jag skulle med knopar till. Jag var mycket mörkrädd och hade gärna bytt ut all annan kunskap mot en ficklampa eller en madrass inomhus.

Med konfirmationslägret på Missionsförbundets anläggning Strandbaden kom det stora och definitiva avskedet för mig. Efter konfirmationsdagen i Helsingborg återvände jag aldrig. Missionsförbundet var mitt förflutna. Jag hade ingenting mer där att göra. Inte heller någon kristendom fick plats i mitt unga hjärta. Det var slut och jag betraktade allt det som humbug och fromleri. Om det funnits en barnatro så hade den definitivt övergått i tonårs-otro. Jag minns att jag njöt av ett slags självgodhet. Tyckte mig för mer än de andra, eftersom jag genomskådat. Det hade inte de andra. Vissa gick så långt som till eget pastorsliv något årtionde senare. Vad jag inte förstod var att jag bara några år senare skulle vara på väg in i något som var mycket värre. En tro och en dyrkan. Ett ideal och en sekt. Ett inre organisationsliv präglat av hemlighetsmakeri, konspirationstänkande och elitism. Det livet skulle visa sig så mycket mer förödande och i alla avseenden destruktivare än barn- och ungdomsårens frireligiositet.

Interiör Betelkyrkan.

När hela kvarteret Lugnet revs försvann också Betelkyrkan. Jag kände en sorg över det, inte bara för att en av min barndoms centrala platser utplånades, utan också för att ett av stadens vackraste kvarter med enplanshus fick ge plats åt ett gräsligt förortsområden mitt inne i Malmö city. På något sätt var det ändå alldeles logiskt. Malmö stad plundrades på viktiga delar av sin historia. Det kommunala styret hade en syn på arkitektur och människoliv som var mekaniskt modernt och andades framtidsoptimism enligt betongens logik. Det var de inte ensamma om i Malmö. Alla dessa gamla knegare, med före detta sotaren Nils Yngvesson i spetsen, styrde säkert staden utifrån vackra ideal. Men det som blev verklighet i idealens spår var minst lika kallt, omänskligt och superrationellt som i resten av västvärlden. Det lilla formatet skulle till varje pris bytas mot det nordamerikanska idealets störst, bäst, vackrast. Betelkyrkan fick inte ens plats i detta nya och ombyggda Lugnet. Den fick inrymmas i en nybyggd, modernistisk byggnad ute på Stadiongatan, mitt emot min barndoms Lorensborg och på samma sida av gatan som min familjebostad i vuxen ålder, Bellevuegården. Den fick i logikens namn byta från det frireligiöst klingande Betelkyrkan till det modernt neutrala Stadionkyrkan. I den satte jag mig en enda gång. Det var när min mormor Sabina begravdes. Hennes död satte punkt för hela mitt tidiga liv. Tack och lov slapp hon se vad som sedan skulle hända.

(Ur min Malmöbok Ett barn är fött på Sevedsplan)