 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Nu är det jag själv som får bröd och vatten inburet till sängbordet. Sedan i fredags morse är jag utslagen av något oidentifierbart. Fördelen är allt jag får läst, två volymer hittills och en tredje på gång. Att läsa Anatolij Martjenkos gastkramande lägerberättelser från 1960-talets Sovjetunion under samma konvalenscens som jag läst Fjordmans, det vill säga Peder Jensens bok om Breiviks massaker och tidens dårskap, är minst sagt prövande. Gång på gång känner jag igen mentaliteten. Det totalitära är i högsta grad levande - också här i vårt mycket invaderade, splittrade och förvirrade land.
Jag återgår till ryggläge.
2 kommentarer:
Ta inte illa upp Thomas, jag önskar dig förstås allt gott men varför blir jag mer berörd över fågelns problem än över mina medmänniskors?
Jag hoppas att det trots allt är mänskligt att bry sig om djur.
Lasse, jag tror att jag förstår. Och det är den instinkten som gör att man bistår ett djur som uppenbarligen lider. Vi trodde att svarta damen hade fel på vingarna, men när det gick över i plusgrader flög hon iväg hur elegant som helst. Vi umgicks med henne mer än en vecka. En rödhake försökte också äta av brödet men hon körde bort den mycket bestämt.
Skicka en kommentar