onsdag 17 februari 2016

I despoternas sällskap





Svensk socialdemokrati har väl varit som den kunde förväntas vara. Under trycket från en växande ung vänsterrörelse utanför SAP blev partiet allt månare om att vårda sin tredjevärld-ism. Stödet till Castro och Kuba kunde skrivas in i en "anti-imperialistisk" kontext, det vill säga en politik som i praktiken avvisade USA:s Kuba-politik men höll tyst om den sovjetiska dito. 

Kuba var juvelen i det Moskvastyrda konglemoratet av stater. Kuba användes förstås också geopolitiskt som en nation villig att hysa sovjetiska vapen i USA:s omedelbara närhet. Men allt det andra då, det som handlade om kubanernas grundläggande frihet? Jag minns inte att Palme diskuterade frågan med Castro. Tiden var inte mogen, är det inte så man säger?












Men Mugabe och de andra afrikanska despoterna då? Där växte relationerna fram genom det stora svenska stödet - ekonomiskt inte minst! - till befrielserörelserna. De rörelser som med vapen i hand bekämpade kolonialstaterna - det gällde såväl Storbritannien som Portugal under dessa år - blev när de kom till makten lite olika beroende på statschefens kynne. Mugabe skulle visa sig vara en tvättäkta rasist som med hets och hat piskade upp stämningen i landet och drev ut vita zimbabwiska medborgare. Särskilt riktade han in sig på farmarna. Hans egna män - helt okunniga om jordbruk - fick ta över gårdarna och katastrofen var ett faktum. Mugabes sydafrikanska vapenbroder Mandela blev kungen och helgonet i hela denna historia och hans minne vårdas som just en helgonlegend (en recension i ämnet jag skrivit hittar du här).


Varför ska man behöva minnas två svenska statsministrar som Palme och Carlsson på detta sätt? Man måste göra det, därför att det är en så viktig del av det moderna Sveriges historia. Men samtidigt som man gör det ska man inte glömma de andra politikernas - från dåvarande VPK till Moderaterna - intima samarbete med andra despoter eller deras stöd till invasioner, ockupationer och militära angrepp (VPK förstås främst i öststaterna och Moderaterna och deras broderpartier i relation till mer eller mindre militära kupper i världen, om de bara hade iscensatts eller hade stöd av USA). Politiken är en smutsig historia. Då som nu. Men jag hoppas ändå vi slipper se Löfven eller Kindberg Batra hand i hand med någon IS-ledare eller krigförande pakistansk eller  afghansk ledare. Säker kan man aldrig vara.