Ännu en gång till frågan om Enoch Powells Rivers of Blood

Birmingham, UK. Foto: Astrid Nydahl

Den 20 april 1968 höll Enoch Powell (1912 – 1998) ett tal för en konservativ förening i Birmingham. Talet skulle få konsekvenser för honom själv, och det har alltsedan dess funnits publicerat i många olika sammanhang. Själv såg jag första gången referenser till hans tal i några obskyra sammanhang – och i usla översättningar - på nätet, men talet i sin helhet fann jag hos Telegraph.uk. Det har blivit känt som ”Rivers of Blood”-talet. Frågorna jag vill belysa kring detta tal är egentligen bara två: hur rätt hade Powell, och hur fel hade han, både i förhållande till sin samtid, och i förhållande till den framtid han menade sig se. Powell satt i det brittiska parlamentet 1950 – 1974, det år då han också lämnade det konservativa partiet, bl.a. i protest mot att det gjort landet till EEC-medlem.

Jag vill citera avgörande passager i hans tal och börjar med det allra första han säger, därför att det har visat sig ha en kanske oväntad tyngd:

”Statsmannaskapets främsta funktion är att förhindra allt ont som är möjligt att förhindra. När man försöker göra det, möter man hinder som är djupt rotade i den mänskliga naturen. Ett sådant är att tingens ordning är så beskaffad att det onda inte blir synligt förrän det redan inträffat: vid varje steg av dess ankomst finns det utrymme för tvivel och diskussion huruvida det är verkligt eller inbillat. Av samma skäl ter det sig inte särskilt anmärkningsvärt vid en jämförelse med aktuella problem, som är både odiskutabla och brådskande: därför frestas alla politiker att ägna sig åt det omedelbart näraliggande på bekostnad av det framtida.”

Det är få förunnat att kunna göra en sådan prognos och att de facto tala om ett socialt problem som för de flesta människor inte ens var synligt. Han beskriver ett problem som varken ter sig odiskutabelt eller brådskande att hantera. Han gör det med ord som visar att han själv betraktar det som just brådskande. Men det onda eller skadliga eller destruktiva, hur vi nu väljer att beskriva det, kan kanske inte förrän i ett långt framskridet skede visa sig i sin fulla kraft för en större allmänhet. Medan skeendet pågår kanske vi uttrycker tvivel men väljer att tiga och samtycka. Inte minst från ett svenskt perspektiv blir detta tydligt. Varje tvivel som klätts i ord har genast demoniserats och gör så än idag. Den som kritiserat invandringen i allmänna ordalag har länge stämplats som ”främlingsfientlig”, ”xenofob”[1] eller ”rasist”. Under de senaste femton åren har dessa skällsord oftast bytts mot ”islamofob” eftersom den överväldigande majoriteten av alla som kommer till Europa är muslimer, eller härstammar från muslimska kulturer och länder. Att anklaga människor för att lida av en sjukdom (fobi) är som jag ser det ett allt för fegt och lättjefullt sätt att slippa en diskussion. Religionskritik har förvisso i alla tider av väckelse setts med oblida ögon. Men uppvuxen i ett av frireligiöst fromleri och i en tid av minst sagt offensiv kristendomskritik lärde jag mig att aldrig acceptera tystnaden som en strategi gentemot väckelsepredikanterna. Islam befinner sig idag i en väckelse som är både global och omfattande med avseende på kulturer och nationer. Att kritisera islam och islamism är i motsats till fobins ogrundade rädsla, en nödvändig sak som i själva verket kan sägas utgå ifrån en högst välgrundad rädsla och misstänksamhet.

”Och först och främst är ju människor så skapta att de blandar ihop beskrivningen av problemet med  problemets orsak och till och med en önskan att vilja ha problemet: ’Om människor ändå slutade prata om det, så skulle det nog inte bli så’, älskar de att tänka.”

Just så har vi gjort. Blundat, försökt slå dövörat till när någon framfört tvivel eller kritik. Powell ställs inför väljare – medborgare i hans eget land – som uttrycker så starka tvivel om framtiden att han själv blir förvånad. Hur ska jag hantera dem? frågar han sig. Han går till statistiken när han funderar över framtiden.

”Om 15-20 år, om dagens trend håller i sig, kommer det i vårt land att finnas tre och en halv miljon invandrare med anhöriga, bara från samväldesländerna. Det är inte min siffra, det är den officiella siffra som parlamentet fått av talesmannen för Registrar General's Office[2]. Det finns ingen jämförbar siffra för år 2000, men den måste ligga mellan fem och sju miljoner, ungefär en tiondel av hela befolkningen, och därmed närma sig Storlondons befolkning.”

Powell använder sig av Wolverhampton för att konkretisera sin oro för framtiden. Det gör också Frank Sherman i sin studie av arv och kultur, som jag ska återkomma till längre fram.

Jag vill citera hela det avsnitt där Powell konkret exemplifierar:

”För åtta år sedan, på en respektabel gata i Wolverhampton, såldes ett hus till en neger. Nu lever det bara en vit person där, en gammal kvinnlig pensionär. Detta är en hennes berättelse. Hennes förlorade sin make och båda sina söner i kriget. Så hon gjorde om sitt sjurums-hus, hennes enda tillgång, till ett pensionat. Hon arbetade hårt och det gick bra, hon kunde betala sina lån och lade undan för ålderdomen. Så flyttade invandrarna in. Med växande rädsla såg hon hus efter hus tas över. Den tysta gatan blev en väsnig och förvirrad plats. Beklagligtvis flyttade hennes vita hyresgäster därifrån. Dagen då den sista lämnade väcktes hon klockan sju av två svarta som ville använda hennes telefon för att ringa sin arbetsgivare. När hon sa nej, så som hon skulle ha sagt nej till varje främling så tidigt på morgonen, så blev hon förolämpad och rädd att hon skulle attackeras om det inte hade varit för dörrkedjan. Invandrarfamiljer har försökt hyra rum i hennes hus men hon har alltid vägrat. När hennes sparade slantar tagit slut, och sedan hon betalt skatten, hade hon mindre än två pund per vecka. Hon ansökte om skattelättnad och togs emot av en ung flicka, som när hon hörde att kvinnan hade ett sjurumshus, föreslog att hon skulle hyra ut delar av det. Då svarade hon att de enda hon kunde få var svarta människor, och flickan reagerade med att säga att rasfördomar inte skulle hjälpa henne i det här landet. Hon återvände hem. Telefonen är hennes livlina. Hennes familj betalar räkningen och hjälper henne så gott de kan. Invandrare har erbjudit sig att köpa huset av henne – till priser som en framgångsrik fastighetsägare skulle kunna få in i hyror varje vecka eller åtminstone månad. Hon har blivit rädd för att gå ut. Rutor är krossade. Hon hittar avföring i brevlådan. När hon går för att handla så förföljs hon av barn, charmiga, storskrattande negerungar. De kan inte tala engelska, men ett ord har de redan lärt sig: ’Rasist’ skriker de. När den nya lagen om rasrelationer gått igenom, är den här kvinnan övertygad om att de kommer att kasta henne i fängelse. Och har hon så fel? Jag börjar undra.”

Längre fram till talet säger han:

“Det finns bland immigranterna från samväldesländerna tusentals som kommit att leva här de senaste femton åren eller så, vars önskan och syfte är att bli integrerade  och vars enda tanke och strävan går i den riktningen. Men att inbilla sig att något sådant skulle finnas i huvudena på en stor och växande majoritet av invandrare och deras ättlingar, är en skrattretande missuppfattning, och en farlig sådan. Vi befinner oss på gränsen till en förändring. Hittills har det varit kraften i omständigheterna och bakgrunden som har givit majoriteten av invandrarna föreställningen om integrationens omöjlighet, så att de aldrig föreställt sig eller haft något sådant för avsikt, och att deras antal och rent fysiska koncentration gjort att pressen att integreras som normalt finns för varje liten minoritet, upphört att fungera (…) Molnet som inte är större än en människas hand, som så kan snabbt täcka hela himlen, har redan synts i Wolverhampton och har visat tecken på att spridas fort.”

Jag vill understryka att jag är väl medveten om att de uttryck som Powell använde för mer än fyrtio år sedan inte går att använda idag. Idag räcker det att använda ordet ”neger” i Sverige, för att stämpas som rasist. Jag menar dock att det i sammanhanget saknar betydelse. Så pass mycket fantasi måste man ha, att man vid läsningen förstår att texten är gammal, och att ämnet handlar om något helt annat än hudfärg. Det som är problemet kan beskrivas i termer av kultur, tradition, religion. När ett lands befolkning i så stor utsträckning som skett, byts ut mot en ny, är den kraftiga friktionen lika självklar som förutsägbar. Inga svenska förorter har heller klarat att hantera den befolkningsförändringen. Varje dag bär vittnesbörd om konsekvenserna.

Flyttar vi fram Powells exempel från Wolverhampton till dagens situation, så vet vi, inte minst från berättelser som den Gina Khan[3] ger, att islam idag är den allt dominerande kraften i landets bostadsområden. Islam i dess militanta och aggressiva form, islamismen, är ju i ännu högre grad en kultur som inte låter sig nöja med att vara en trivsam granne. Tvärtom ligger det i dess natur att expandera och ta över det som ”kuffar” dittills levt i. I hela teorin om Dar al-Harb[4] ligger föreställningen om ett moraliskt krig som måste föras i de länder/territorier där islam ännu inte härskar som statsmakt. Powells ord om huruvida problem är akuta eller ej, får då en ny och annan aktualitet. Invandringen i sig är en sak, islamiseringen en annan. Men att de båda fenomenen hänger samman i vår tid är allt mer uppenbart. Ingen kan i Sverige blunda för det faktum att den övervägande majoriteten av invandrarna kommer från länder som Somalia, Afghanistan och Irak. 

Tidigare inflyttning av framför allt palestinier har också bidragit till den stora andelen muslimer. Bosniska och albanska muslimer saknar denna betydelse, eftersom de i samband med konflikter och krig flytt från starkt sekulariserade miljöer (vilket inte hindrar att det finns militanta islamister också i dessa folkgrupper). Skillnaden mot de brittiska städerna är framför allt avsaknaden av pakistansk invandring till Sverige.

Drygt 40 senare ska en brittisk premiärminister i väsentliga avseenden ge den utstötte och föraktade Powell rätt:

“David Cameron launched a devastating attack today[5] on 30 years of multiculturalism in Britain, warning it is fostering extremist ideology and directly contributing to home-grown Islamic terrorism. Signalling a radical departure from the strategies of previous governments, Mr Cameron said that Britain must adopt a policy of "muscular liberalism" to enforce the values of equality, law and freedom of speech across all parts of society. He warned Muslim groups that if they fail to endorse women's rights or promote integration, they will lose all government funding. All immigrants to Britain must speak English and schools will be expected to teach the country's common culture.” ‘We have failed to provide a vision of society [to young Muslims] to which they feel they want to belong,’ he said. ‘We have even tolerated segregated communities behaving in ways that run counter to our values. All this leaves some young Muslims feeling rootless. And the search for something to belong to and believe in can lead them to extremist ideology. Mr Cameron blamed a doctrine of ‘state multiculturalism’ which encourages different cultures to live separate lives. This, he says, has led to the ‘failure of some to confront the horrors of forced marriage´. But he added it is also the root cause of radicalisation which can lead to terrorism. ‘As evidence emerges about the backgrounds of those convicted of terrorist offences, it is clear that many of them were initially influenced by what some have called 'non-violent extremists' and then took those radical beliefs to the next level by embracing violence. This is an indictment of our approach to these issues in the past. And if we are to defeat this threat, I believe it's time to turn the page on the failed policies of the past.´” 

Cameron höll sitt tal i Tyskland, där redan Angela Merkel[6] sagt ungefär detsamma. Saken är bara den att de till synes nyktra anmärkningar som Cameron och Merkel gör kommer först när Europa befinner sig så långt ner i atomiseringens, gettoiserings och polariseringens utförsbacke, att ingen rimligen kan ändra på det. En så långt gången och radikal förändring av de europeiska samhällena de senaste fyrtio åren har också medfört att utgångsläget aldrig mer kan återkomma. Förändringen är obönhörlig, också i alla praktiskt tänkbara avseenden. Några nygamla folkhem får vi inte se igen. Förutom de vardagliga problem som vi lever med, måste vi förmodligen också inse att den islamistiska terrorverksamheten kommer att intensifieras i samma takt som motsättningarna fördjupas. Just i brittiska Black Country finns det sådana celler, bestående av unga, radikala män.

---

[1] Xenofobi: obefogad främlingsrädsla

[2] Befolkningsregistret för samväldesländerna och Storbritannien. Jämförbart med svenska folkbokföringen hos Skatteverket.

[3] Se kapitel XX.

[4] Dar al-Harb (Krigets hus) är till skillnad från Dar al-Islam(Islams hus) de länder och territorier som inte styrs av islam.

[5] Guardian, London 5 februari 2011.

[6] Guardian, 17 oktober 2010: ” Speaking to a meeting of young members of her Christian Democratic Union party, Merkel said the idea of people from different cultural backgrounds living happily ‘side by side’ did not work. She said the onus was on immigrants to do more to integrate into German society. ‘This [multicultural] approach has failed, utterly failed,’ Merkel told the meeting in Potsdam, west of Berlin, yesterday.”

Ur min bok Black Country.