 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Aleksander Solsjenitsyn skrev i sin Nobelföreläsning från 1970 (Norstedts förlag, översättning av Hans Björkegren) följande. Också om man bortser från Solsjenitsyns egen erfarenhet av detta brutala våld, lyckas han i sin text visa hur de stora makterna härskar med just våldet som högsta princip.
Utifrån betraktat närmar sig amplituden för det västerländska samhällets svängningar den gräns, bakom vilket systemet blir metastabilt och måste falla sönder. Allt mindre besvärat av den månghundraåriga legalitetens ramar marscherar våldet skamlöst och segerrikt genom hela världen utan att bekymra sig för att dess ofruktbarhet redan mångfaldiga gånger har röjts och bevisats i historien. Det är inte ens blott och bart den brutala styrkan som triumferar utan dess högljudda ursäkt: världen översvämmas av den skamlösa övertygelsen om att våldet förmår allt men rättskaffenheten intet.
Just där kan man utan tvekan säga att vi befinner oss alltjämt. Nog är det just skamlöst som våldet marscherar runt om oss. Jag vet inte hur man annars skulle karaktärisera det våld som terrorn uttrycker. Men inte heller det andra våldet, det som är staternas våld mot de enskilda människorna, kan sägas vara annat än skamlöst. Nå, då står vi åter inför de stora frågorna: är det Peace for our time som ska vägleda oss, eller är det ett instämmande i det enda möjliga motståndet, det som alltid blir våldets? Sådana frågor tror jag de flesta av oss brottas med. Jag har gjort det hela mitt vuxna liv. Cynikern säger utan minsta tvekan att våldet förmår allt, precis som Solsjenitsyn påpekar. Staternas våld i en repressiv gärning, men också staternas våld som invaderande styrkor eller bomber från flyg. Vi befinner oss just där. Skulle vi sitta med armarna i kors och se Islamiska staten skövla och mörda? Jag kan inte se att det vore rimligt. Och vad säger vi till de folk som med vapen i hand strider för sin frihet och sitt oberoende? Det finns bara en sak att säga. Jag försöker säga det på mitt sätt. Men ingen ska tro att jag är en människa som faller i trans inför det militära våldet. Tvärtom äcklar det mig, också när det inte ges något alternativ.
Varför använda uttrycket "falla i trans" för militärt våld? Ibland är våldet nödvändigt som försvar för till exempel familjen men man behöver inte hylla våldet som princip för det.
SvaraRaderaIbland är våldet den enda optionen.
Lasse, det var precis det jag menade. Man behöver inte vara våldsromantiker för att inse det. Och det var ärendet med texten.
SvaraRaderaSedan kan man fråga sig om det går att bomba bort en ideologi? Tror inte det.
SvaraRaderaNej Leonardo, det kan man inte. Som den pessimist jag alltid varit tror jag dessutom att islamisterna överlever också bombningarna. Om inte annat så är väl lärdomen från Afghanistan just den. Talibanerna är idag starkare än någonsin, både där och i Pakistan. al-Qaida har överlevt bombningarna men tvingats på reträtt av IS. Och vilken organisation islamisterna framträder som är ju av mindre betydelse, deras mål är detsamma.
SvaraRadera