Belgiska judar flyr landet

Landön före stormen i söndags. Foto: Astrid Nydahl

Det är ett välkänt faktum att väldigt många europeiska judar nu lämnar sina födelse- och hemländer för att bosätta sig i Israel. Det gäller inte minst de franska judarna. Också i Belgien överväger många att flytta eftersom de inte längre känner sig trygga där. I en större artikel skriver Telegraph om fenomenet utifrån Betty Dan, som tidigare varit ordförande för Belgiens sionistförbund och ansvarig för en judisk radiokanal.

It pains Betty Dan to contemplate leaving Brussels, not least because she owes her life to a Belgian Catholic family who heroically sheltered her parents during the Nazi occupation. But a fortnight after a Brussels-based jihadist cell committed the Paris atrocities, and 18 months after four people were murdered by a terrorist in the city’s Jewish museum, she doubts whether the self-styled capital of Europe is safe for Jews.

A former president of the country’s Zionist association, Mrs Dan helps organise property fairs, catering for some of the 200 Belgians a year who move to Israel. Reluctantly, she is thinking of following them – as are many others. Since Paris, she has received telephone calls from people seeking information on moving at a rate of five a day, compared to one a week previously.

Landön före stormen i söndags. Foto: Astrid Nydahl

Den nationella frågan hamnar åter i fokus för europeiska judar. Varför ska man på gamla dar behöva tänka på om man vågar bo kvar i det land där man kanske både föddes och växte upp, som europé och jude? Frågan är långt ifrån teoretisk. Den är konkret och i högsta grad praktisk. Och den ställs nu med samma allvar och rädsla som en gång i 1930-talets Europa.

 “It is a painful thing. I am a real Belgian – my country, my culture and my friends are here,” said Mrs Dan. She plans to take her daughter, Brigitte, and grandson, Daniel, to join her son in Tel Aviv. “My daughter never, never, never thought to leave. Now, she says of her little boy, what is his future here? We don’t feel safe.”Community leaders now speak with alarm of a rising tide of anti-Semitism in a country that has been home to Jews since Roman times, and who number just 45,000 out of a population of 11 million. Some claim the hostility emantes almost exclusively from young men of Arabic descent.

Här ser vi åter det faktum som många vill sopa under mattan, särskilt de mångkulturella talesmän som tycks mena att allt förbundet med invandringen handlar om ”ekonomi” (vi har råd-argumentet) och ”utrymme” (vi har ödsliga skogar-argumentet), medan det i själva verket är tal om en kultur- och civilisationspåverkan med oändligt omfattande konsekvenser.