Paristerrorn. Sammanhang och lärdomar?

Lunds domkyrka 13 november 2015. Foto: Astrid Nydahl

”Det som är säkert är att nästan alla franska partiledare som jag träffat under min tid har förefallit mig lika ovärdiga att leda landet, några på grund av brist på karaktär och begåvning, de allra flesta genom en fullständig brist på förtjänster.”

(Alexis de Tocqueville: Minnen, översättning av Per Magnus Kjellström).

Att dessa ord skrevs på 1850-talet gör dem sannerligen inte mindre träffande idag. Det finns inte i något europeiskt land en politikerklass jag skulle anförtro med de enklaste uppgifter. Inte en enda ledargestalt värd namnet. På 1990-talet hade jag förtroende för Tony Blair, och det var i ljuset av den nordirländska uppgörelsen, och senare hade jag det för Angela Merkel. Blair är sedan länge avklädd som en skojare i miljardklassen och därtill en krigsförbrytare av stora mått. Merkel framstår alltmer som ett godhjärtat skämt, utan ledaregenskaper men med gummiryggrad som kan böjas åt alla håll.

Så ser det ut i Europa. Så ser det ut i USA. Mot islamismen har vi ingenting att sätta emot så länge vi litar på politikerklassen. Det spelar ingen roll om vi är fransmän, britter, tyskar, svenskar eller något annat. Vi har ett gemensamt öde och vi närmar oss den slutgiltiga avgrunden.

Det är ingen tillfällighet att IS slog till mot denna symbolmättade adress.

Vilka lärdomar kan vi dra av terrorn i Paris? Den första lärdomen måste vara att fjäskandet för världens farligaste ideologi just nu, islam, måste upphöra. Det i sin tur måste innebära ett stopp för den massiva importen av unga muslimer som just nu pågår och där Sverige i vanlig ordning utmärker sig som ett extremfall. Vi bjuder bokstavligt talat in IS till våra byar och städer, föder och göder dem och upprepar mantrat "det är på sikt bra för nationen". 

Lärdomen måste också vara att den europeiska unionen i sin nuvarande form med Schengenavtalet och Dublinförordningen spelat ut sin roll. I bästa fall är den en strypsnara på det nationella oberoendet och dess möjligheter till handling. Europas nationer måste samarbeta, inte strypa varandra, i kampen mot islamismen och terrorn. Med ledare som uppvisar "en fullständig brist på förtjänster" kommer det att bli mycket svårt. Och det kommer inte att ske så länge vi lydigt ställer oss i kö för att rösta på de kvinnor och män som dragit ner oss i detta träsk. 

Personligen har jag varken fysiska eller psykiska krafter till något särskilt, men jag betraktar det som ett första steg - sedan många år - att vägra delta i det partipolitiska och parlamentariska spelet. Att bojkotta valen och att vägra vara valboskap är ett självklart steg. Det finns förstås andra.

Paristerrorn har ännu en gång understrukit allvaret i situationen. President Hollande har just beskrivit det som krigshandlingar.

Alexis de Tocquevilles Minnen kommer jag att recensera längre fram, när jag läst hela verket.