Karl-Olov Arnstberg: Romer i Sverige (Debattförlaget)

Låt oss börja med det allra mest grundläggande: kunskap. Detta ord, allt mer tillbakaträngt, allt mindre relevant. Men detta ord som består av bara sju bokstäver borde vara grundläggande i alla sammanhang. Så är det inte, och så har det kanske aldrig varit.

Ändå har jag, i det exploderande mediala människolandskapet, en känsla av att tyckandet är det viktigaste idag. Människor tycker en massa om en massa. Tyckandet har blivit rättesnöret för människor som vet allt mindre om allt mer. Kunskapen har trängts tillbaka av de insändarliknande tyckartexterna. Under tyckandet finns i nio fall av tio ett stort, svart hål. Tyckandet som beståndsdel av okunskapens, ett tidens tecken och ett illavarslande fenomen som alltid ökar i kristider.

Varför säger jag detta? Skälet är att zigenarfrågan – högaktuell i vårt arma land – sedan århundraden är en arena för tyckandet. Zigenarna, eller som det korrekt numera heter, romerna, har kommit vardagssvensken närmare än någonsin. Så det räcker inte att tycka det ena eller det andra inför tiggeriet, kopparstölderna, åldringsrånen etc. Bara med kunskap kan vi koppla det ena till det andra.

Med Karl-Olov Arnstbergs nya bok Romer i Sverige kan vi skaffa den kunskapen. Få i vårt land vet bättre vad han talar om i ämnet än Arnstberg. Han är f.d. professor i etnologi vid Stockholms universitet.

Han har en gedigen bakgrund i ämnet. Redan 1974 utgav han boken Zigenarens väg. För det som då hette Statens invandrarverk utgav han tio år senare, 1984, Kulturanalys i praktiken. Svar på 20 frågor som brukar ställas om zigenare, 1998 kom hans Svenskar och zigenare, och i en rad studier, artiklar och essäer har han under årens lopp, sedan 1970-talet och framåt, skrivit i ämnet. Arnstberg tycker inte. Han studerar, undersöker, och avlägger rapport. Det innebär inte att han är en neutral och tillplattad akademiker. Tvärtom drar han slutsatser av sin kunskap. Och för ”nytillkomna tittare” som det brukar heta i tv, har han kanske nu mest blivit känd för de två böcker han skrivit tillsammans med Gunnar Sandelin, med titeln Invandring och mörkläggning (där den andra volymen är en fördjupning av den första).

Nå, till zigenarfrågan alltså. Får man skriva zigenare? Ja, det anser nog Arnstberg alldeles bestämt att man både får och bör. Ty ordet rom täcker inte alls in vad det handlar om. Det finns nämligen en rad olika zigenarfolk, romerna är bara ett av dem. Andra som Arnstberg berättar om är sinti och kaale, de talar inte ens samma språk som romfolket (rom betyder kort och gott människa). De använder inte ett zigenarspråk för att kommunicera med varandra. För en oinvigd svensk är det kanske ändå uppenbart att tiggarna i vårt land talar rumänska med varandra, och att de sedan länge finska zigenarna talar finska, och inget annat, med varandra. Vill man kan man gå till nästa steg på kunskapens stege och lära sig att man mellan de olika zigenarfolken har strikta uppfattningar om varandra.  Bara i Rumänien finns det romer som aldrig skulle befatta sig med andra som de betraktar som orena. 

Arnstberg påpekar att svenska myndigheter inte är ett dugg intresserade av romernas egna distinktioner, utan istället diskuterar dem utifrån nationstillhörighet, alltså huruvida de kommer från Rumänien, Finland, Spanien eller andra länder. Han menar att namnbytet från zigenare till romer är problematiskt, ”främst kanske därför att kaale och sinti inte är rom. De har därför blandade känslor inför den beteckningen, även om de egentligen inte bryr sig så mycket om hur gadje benämner dem.”

Arnstbergs bok rymmer i sin första halva en enorm mängd kunskap om zigenare i Sverige utifrån vårt lands olika typer av agerande, insatser och forskning. Han gör djupdykningar i såväl gamla handlingar som i modern svensk sociologi. Han redovisar inte minst hur hela den ömkliga ”tycka-synd-om”- industrin kunde växa fram, med hela sin hord av lärare, socionomer och andra yrkeskategorier som mer eller mindre försörjde sig på zigenarnas problem. Han går också in i konkreta resonemang om personer som av svenskarna betraktats som zigenarnas representanter, som systrarna Taikon, vilka trots att de inte levt det minsta som zigenare sedan barndomen och inte heller är helzigenare, kommit att stå både som symboler och vittnen i ämnet. Också i vår helt moderna tid finns sådana människor, som EU-parlamentarikern för Feministiskt initiativ, Soraya Post, som i offentligheten uppfattas och ses som zigensk/romsk talesperson, men som har en tyskjudisk far och en mor från resandefolket (en folkgrupp som betraktas som oren av romerna!).

Karl-Olov Arnstberg ägnar stor plats åt vår omedelbara samtid och dess zigenarproblematik. Han redovisar, utförligt och detaljerat, vilka typer av brottslighet som ökat dramatiskt i Sverige sedan de rumänska tiggarna och ligorna kom hit efter 2007, då Rumänien blev medlem av EU. Till stöd för sina resonemang använder han ibland, som i detta fall, i högsta grad offentliga siffror. Så rapporterade t.ex. Dagens Nyheter den 14 juli 2015 – för bara drygt två månader sedan! – att stölderna av koppar ökat dramatiskt sedan dess. Förklaringen stavas ofta Schengen. Arnstberg understryker att zigenarna själv aldrig talar om arbetsinkomster utan om försörjning (och den kan man som bekant skaffa sig på många andra sätt).

Ett av de stora problemen i Sverige är att vi aldrig kan tala om de problem som är förknippade med de olika zigenarfolken. Om vi gör det stämplas vi genast som rasister. Vi sägs i så fall ägna oss åt antiziganism. Det finns en hel "yrkeskår" som står redo att brännmärka oss för att hysa fördomar och att genom odling av dem göra livet ännu svårare för en utsatt folkgrupp (denna "yrkeskår" möter du just vid länken om antiziganism). Jag tror att vi skulle kunna hyfsa till offentligheten en smula om vi kallade en spade för en spade. I det sammanhanget återkommer jag till ordet kunskap. Ty det är bara med kunskap - bildning på egen hand eller med andras hjälp - vi kan diskutera utan att förfalla till stereotypa raseriutbrott och rännstenspolitik. Det är inte rasism att diskutera samhällsproblem. Det är inte antiziganism att diskutera de problem som är specifikt knutna till zigenska folk.

Jag vill inte bli mångordig men är rädd för att jag redan varit det. Så därför rekommenderar jag avslutningsvis var och en som vill få verklig kunskap om zigenarna/romerna att läsa denna bok. Bättre källa hittar man inte på vårt eget språk.

Du hittar hans bok här.