 |
| I Slottsparken, en favoritplats i min barndom. |
Av en tillfällighet hittar jag en bunt gamla skriv- och räknehäften från småskolan. Det gör att jag blir sittande. Länge. Tar fram ett som jag ser har teckningar. Jag hade ett favoritmotiv som barn. Det var Fred Flinta. Han var nog tacksam att teckna.
På
häftets framsida står: ”Rättskrivning. Thomas Nydahl, klass 2 b”. Mitt inne i
häftet hittar jag en av mina berättelser. Det finns fler av dem i just det här
häftet, men jag fastnar för rubriken Utfärd till Falsterbo:
”Jo
det var kl. 8.15 och vi kom till Falsterbo kl. 9.00. Och när vi körde dit så
regnade det, och vi badade hela dagen. Och lärare Karud fotograferade oss, och
det var en sand-ö mitt på de djupa, och när Mats och Göran och jag var nere och
badade tog Leo och Håkan våra byxor och gömde de, och min klocka som låg i
högra bakfickan. Vi spionerade på Monica, Anki, Gunvor, Anita, Blixt, och Nina.
Och förresten grävde vi ner Håkan i sanden. Och jag åt popcorn. Och sen åt jag
min mat, och så var det tid och åka hem. Kl. 14.45 var vi hemma.”
Efter
denna berättelse, skriven med blyertspenna över tre sidor, hade lärarinnan
skrivit Bra! Jag var alltid särskilt glad över hennes utropstecken. Men det som
jag framför allt lägger märke till är att så många av den korta textens
meningar börjar med ordet Och.
Teckningen till texten föreställer en blå buss. Och i texten står det "ÅK ALLTID med linjebuss".
En
annan jag öppnar har etiketten ”Uppsats. Thomas, klass 3 b”. Nu var jag nio år
gammal och med i Svenska Missionsförbundets scoutkår SMU. Efter ett läger skrev
jag, sedan jag berättat om ett biobesök med två barndomsvänner i Mina
roligaste dagar under sportlovet:
”Sen
kom det roligaste. Fredagen den 23 feb. skulle S.M.U. scouterna på läger. Jag
var med i scouterna så jag fick följa med. Klockan halv 4 åkte vi och var där
klockan 6. Vi hade nattorientering. Två pojkar på lägret hade gått ut i skogen
och lagt sig med ett täcke över huvet och en smörgås i munnen och sa: ’Gå bort’.
Och vi somnade 4 på natten. Och vaknade 6 på morgonen.”
Så
sakligt skildrat var det. Men jag minns fortfarande att jag var livrädd där i
skogen.
Sâ sakligt skildrat. Har ägnat mig ât liknande återupptäckter i föräldrahemmet och slogs precis av detta: sâ saklig man är i just den åldern. Och hur små detaljer spelar in. Medan minnet har kvar allt det andra: känslorna runt ikring. Och hur anteckningarna redan âren därpå blir sâ mycket mer känslosprängda (idag har jag klippt mig kort. Jag tycker inte det blev bra, men vâgar inte säga det till mamma för hon tycker det blev jättefint". Etc). Hâhâjaja. Augustivärme till dig och de dina!
SvaraRaderaHelena, jag tror jag förstår din tanke, att det man som barn skrev skilde sig från minnena av känslorna. Hoppas ni har det bra hemmavid efter Sverigeturen!
SvaraRadera