Ömsas det bara skinn idag? Foto: Astrid Nydahl |
Ja, jag förstår att det är många som kommer hit
idag för att få en kommentar om SD:s position som Sveriges största politiska
parti i en mätning och näst största i en annan. Men jag har inte mycket att säga. Det lilla kan sammanfattas så här, som
ett sätt att ändå ange en ståndpunkt:
1/ Med tanke på situationen i Sverige är det lätt
att förstå att allt fler människor säger "jag kommer att rösta på SD nästa
gång". Människor är arga. Ja, människor är förbannade över det de ser
omkring sig. Allt annat vore märkligt. Varje rörelse som formulerar något som verkar stå i förbindelse med en folklig vrede vinner förr eller senare gehör för sin
politik. Såväl historiskt som samtida är det inte undantag, det är regel. Vad som sker på längre sikt är en
helt annan sak och detta är inte rätta platsen att resonera om det. Människor
kan såväl frukta framtiden som hoppas på den.
2/ Eftersom jag själv inte röstar i valen till
parlamentariska församlingar gör de olika partiernas storlek inget intryck på
mig. Ingenting skulle förändras med andra maktkonstellationer i landets högsta
politiska organ. Är det inte beröringsskräck så är det omtanken om de egna
köttgrytorna som styr. Det finns alltid nya vägar för en DÖ att träffas. Någon
verklig förändring inom ramen för de politiska partierna är inte möjlig. Simone
Weil: ”Nästan överallt – och
till och med när det rör sig om rent tekniska problem – har tänkandet ersatts
av partitagandet, ställningstagandet för eller emot. Denna pest har sitt
ursprung i de politiska miljöerna och har spridit sig över hela landet och till
nästan alla former av tänkande. Det är ovisst om man kan få bukt med denna pest
som dödar oss om man inte börjar med att avskaffa de politiska partierna.” (Om
de politiska partiernas allmänna avskaffande).
3/ DÖ har skrotat det sista av trovärdigt handlande
i Riksdagen. Ännu mindre skäl bry sig. Den som ställer sig i kön till valbåset
har egentligen till omvärlden sagt att han eller hon tror på troll och tomtar.
Zygbunt Bauman berättar om en form av revolt när han diskuterar en roman av
José Saramago, Klarsynen: "Väljarna vägrar gå till valutorna, och
alltså att delta i demokratispelet, den rådande bindande
ordningsmodellen." (På konsumtionsindustrins soptipp). Jag är helt
överens med Bauman om att parlamentarismen, byggd på de politiska partierna, är
ett demokratispel. Makten behöver detta spel för att det ska råda lugn i ett
samhälle. Problemet är att lugnet upplöses alldeles av sig självt när det som
byggde på lugn försvunnit.
4/ Europa står inför gigantiska problem knutna till
massiva vågor av människor från syd och öst. Vi ser det i medierna varje dag.
Jag behöver varken nämna platser eller ge länkar. Ändå råder jag er att titta
på Sydsvenskan och skaffa kunskap om hur mottagandet ser ut när det havererat inför en omöjlig
våg och börda. Malmö är bara en av Sveriges städer. Det som sker där har nu sin motsvarighet ner på minsta samhällsnivå.
5/ Vår tid kommer att bli en tid av våld och stark
polarisering. Också vår tid i Sverige. Inga opinionsundersökningar kan ändra på
fakta. Bara drömmare talar om "lösningar" och
"förändring". Münchhausen lyfte sig själv i håret. Livet har lärt mig att man aldrig kan stoppa in ett ägg
i hönan när hon väl värpt det.
Ytterligare kommentar och synpunkter överlämnar jag
med varm hand till skribenter som tror sig sitta på sanningar, lösningar och
vägar framåt.
Finaste Thomas! Jag tror mig inte sitta på någon lösning eller sanning men kommenterar ändå, på mitt sätt och med mina ord. Rysningarna längst min ryggrad avlöser varandra när jag ställs inför dessa förfärliga löp som media breder ut. Med fasa ser jag att det inte längre existerar någon oberoende mediabevakning, rakt tvärtom. I bräschen går Aftonbladet och serverar oss den ena förskräckligheten efter den andra, de vet exakt vad vi vill ha. Grottandet i det senaste lustmordet eller som nu med SD som landets största parti vet sitt syfte, det är bara att tugga och svälja ner skiten.Bon appetit sa djävulen och strök undan godhetens förnuft. Nä, jag har inget svar, inget tycks hjälpa, ta debatten, visst men inte heller det hjälper. Vår förmåga att existera som medkännande individer har svalts av materialistens dreglande gam.
SvaraRaderaNopp, inga svar, en reflektion, en känsla och ännu en rysning. Tack för dig som så väl manövrerat vässar din penna, det finns hopp när skribenter som du finns. Kram