Kapa egna rottrådar

Foto: Astrid Nydahl

Kan man kapa sig själv vid rötterna och ympa sig någon helt annanstans, med helt andra människor och andra rötter?

När jag ser tillbaka på mina föräldrar tänker jag den tanken. När jag ser tillbaka på den familj jag själv skapade tänker jag den utifrån en annan synvinkel. Arvet och det självskapade är inte samma sak, ändå förväntas vi betrakta det nuvarande och det kommande som grenar på samma träd och med samma rotsystem. Är det så?

Jag går ner i Seved. I Lorensborg. I Lindängen och Bellevuegården. Jag gör bilder av rottrådarna. Jag färglägger dem. Lyckliga barndomstrådar blir röda. Olyckliga uppväxtdagar blir lila. Egen familj blir först röd, lycklig som barndomens rottrådar, men sedan alltmer skrikigt gröna, som den galla man kan få upp i sin egen hals. Varför? Därför att det gallfärgade står för mina egna misslyckanden och tillkortakommanden.

Sådana rottrådar ville jag kapa mig själv vid. Jag ville göra om, börja från början, ta ett djupt andetag och tala med en annan röst. Inte heller det lyckades.

Simone Weil talade om ”att slå rot”. Jag har under stora delar av mitt liv bejakat roten som förutsättningen för liv. Utan rot blir vi antingen manipulerade eller frivilliga offer – för politikens alla skojare, för konsumismen, för det lättköpta och hedonistiska.

Men om jag ändå vill kapa den rot som höll mig fast i den dödsdans jag trädde in i som tonåring? Då måste jag fatta det radikala beslutet. Man kan inte skriva om sitt liv. Man kan inte leva det ännu en gång. Och man kan aldrig, som det heter ”skaffa sig en lycklig barndom” sent i livet. Vad man däremot kan göra är att se ondskan rakt i ögonen, hantera den, vrida den bort från sig själv, kapa den om den tillhör rotsystemet. Det är ingen anklagelse mot någon, allra minst mot mina föräldrar. Det är förutsättningen för en självuppgörelse. Och det är något helt annat.